Den Lilla Sjöjungfrun

Idag är det tjugo år sedan Den Lilla Sjöjungfrun hade premiär i USA och det är ju värt att uppmärksamma. Självklart borde man se filmen idag, men det var inte alltför längesen jag såg den och har den just nu faktiskt ovanligt färskt i minnet.

Tre saker gör Den Lilla Sjöjungfrun speciell för mig. Först och främst hade vi premiär samma år, jag är alltså född 1989. Dessutom tog det fruktansvärt lång tid innan jag hade filmen i min ägo; den första vhs-utgåvan köptes aldrig eftersom vi inte hade någon videospelare förrän typ 1995. Varför den andra utgåvan aldrig införskaffades är till denna sekund fortfarande en gåta. Att så var fallet fick jag bittert ångra i en herrans massa år, tills filmen gjorde premiär på dvd. Innan dess hade jag alltså bara sett filmen ett futtigt antal gånger på risiga hyrband (och en gång på bio faktiskt, när den hade nypremiär 1998). Sist och viktigast av allt; Den Lilla Sjöjungfrun var starten på Disneys verkliga guldålder som i mina ögon varade hela 90-talet.

Originalberättelsen av HC Andersen är en mörk och dyster skapelse. Som väl är har Disney stuvat om mycket, tagit bort de mörkaste delarna och lagt till mycket annat. Grundhistorien är dock densamma, och den är jäkligt bra. Enkel, men väldigt lyckad. Jag tycker den är mycket mer engagerande än i fallen Snövit och Törnrosa som ju ligger nära till hands med tanke på "prinsar-och-prinsessor-temat". Till stor del beror detta på karaktärerna. Den Lilla Sjöjungfrun innehåller en av de bästa uppsättningarna karaktärer någonsin i en Disneyfilm:

Man bryr sig om Ariel. Hon är, jämfört med tidigare prinsessor, välutvecklad och intressant. Förvisso skulle Disney kommande år lyckas skapa ännu bättre kvinnliga karaktärer (Belle, någon..?) men Ariel är en mycket lyckad huvudkaraktär. Man har klart för sig vad hon vill och vad hon kan. Hon lallar inte bara runt och sjunger med ugglor och kaniner utan hinner med att både rädda en prins från att drunkna OCH offra sin ovanligt vackra röst för att få chansen att ragga på prinsen. Bra gjort! Även prinsen är denna gången mer lyckad än tidigare exemplar. Inte för att han är en jättespännande figur, men det är ju uppfriskande att han är inte någon stel randomkille som i tid och otid kommer ridande på en häst med en fin liten sång nedkörd i halsen (prinsen alltså, hästar sjunger i regel inte i Disneyfilmer).

Ursula, skurken, är även hon ovanligt lyckad. Hon har en mycket liten, namnlös, roll i originalet men här stjäl hon showen (tillsammans med diverse djur). Ond, bitter, ful och allmänt tarvlig. Måsen Scuttle (Måsart på svenska, mycket fyndigt), fisken Flounder (Blunder, en ganska onödig men helt klart klassisk karaktär) och krabban Sebastian funkar som sidekicks och OJ vad framför allt den sista gör ett stort intryck. Jag är ett stort fan av många Disneyskurkar, absolut, men jag skulle nog vilja säga att Sebastian är den bästa Disneykaraktären någonsin. Han står för väldigt mycket av filmens humor, han sjunger de två bästa låtarna och han är storymässigt en viktig karaktär. Att jag själv dessutom heter Sebastian får ses som en bonus. Han är fantastisk.

Den Lilla Sjöjungfrun är väldigt välanimerad. Även detta skulle förstås utvecklas mer och mer genom åren, men den är väldigt snygg. Inte lika vacker som många av sina yngre syskon, men havsmiljöerna är verkligen välgjorda. Jag vill tro att filmen utspelar sig någonstans i Karibien. Detta är något oklart men tropiska fiskar, klara fina färger och reggae och calypso-musik för tankarna dit. Mycket snyggt.

Filmens absolut starkaste kort är nog ändå musiken. Som de flesta säkert vet var Howard Ashman och Alan Menken väldigt bärande under produktionen av Den Lilla Sjöjungfrun och SOM de skötte sina jobb. Filmen innehåller flera av de bästa Disneysångerna som skrivits (Part of your world, Under the sea och min personliga favorit Kiss the girl framför allt) och hela soundtracket är ruskigt bra. Hela grejen med att göra tecknad musikalfilm i Broadwayanda nådde verkligen högsta möjliga punkt två år senare men Den Lilla Sjöjungfrun är en otroligt bra uppvärmning. För att få ut max av detta bör filmen ses på engelska. Inget ont om den svenska versionen, den är bra och framför allt Per Myrberg sköter sig exemplariskt men den engelska versionen är kanske den röstmässigt bästa Disneyfilmen. I alla fall en av dem. Sebastian ska komma från Jamaica, så är det bara.

När jag skrev mitt projektarbete om Disney luskade jag fram lite gamla recensioner, bla av just Den Lilla Sjöjungfrun. I en recension klagas det på filmens tempo, som anses vara "hysteriskt högt". Betyget blev således bara 3/5. Bra tycker säkert vissa, på tok för lågt tycker jag. Jag anser att Den Lilla Sjöjungfrun är en av Disneys absolut bästa filmer. Vad som hindrar den att få maxbetyg är att det ibland känns att man hos Disney inte blivit riktigt varm i kläderna än. Det märks att man tagit sig an någonting ganska nytt och smått outforskat. Dessutom känns filmen ganska kort jämfört med många andra Disneyfilmer. I övrigt är Den Lilla Sjöjungfrun ett mästerverk med fantastiska karaktärer och briljant musik.

Grattis på födelsedagen!