Disneys uppgång och fall

Cruella de Vil, Den onda fen och Snövits styvmor – dessa tre och många andra helt igenom elaka karaktärer har i nära sju decennier symboliserat ondskan i Disneyfilmerna och blivit karaktärer vi älskar att hata. Nu bleknar de dock i jämförelse med en viss VD, som inte tål andra som delar hans makt och som hellre för krig med sina anställda istället för att samarbeta; en man som har suttit på tok för länge med den styrande makten inom Disney, och som har blivit utsedd till Amerikas sämsta VD (se www.forbes.com).

Upp som en sol, ner som en pannkaka heter det ju, och det är väl en passande metafor för denna redogörelse över de senaste 20 åren av Walt Disney Companys historia och Michael Eisners styre. Jag kommer här att presentera både fakta kring utvecklingen på företaget och mina personliga synpunkter på det hela.

En gång i tiden, närmare bestämt 1984, fanns det en duo som lyfte upp Disney ur dess mörka tillvaro i början av 1980-talet, då Disneys filmer inte längre nådde ut till biopubliken på samma sätt som förut. Dessa båda herrar hette Frank Wells och Michael D. Eisner, och de gjorde Walt Disney Company till ett framgångsrikt företag igen, när de detta år tillträdde som styrelseordförande respektive VD. Vid sin sida hade de produktionsansvarige Jeffrey Katzenberg, som egenhändigt satte fart på Disneys filmproduktion. Han gick tillbaka till Disneys gamla filmkoncept för animerad film, med medryckande sånger och talande djur, och tog hem segern med Den lilla sjöjungfrun (1989), Skönheten och Odjuret (1991), Aladdin (1992) och Lejonkungen (1994). Det var även han som startade samarbetet med Pixar i början av 1990-talet.

Då allting vände

Men 1994 kom vändpunkten. Frank Welles omkom i en helikopterolycka och Eisner tog då även på sig rollen som styrelseordförande, trots att han under den tiden höll på att återhämta sig efter en hjärtoperation. Katzenberg ville gärna ha den posten men Eisner vägrar att befordra honom. Katzenberg klagade på detta beslut, vilket resulterade i att han omedelbart fick sparken efter en offentlig konfrontation med Eisner. I och med avskedandet av Katzenberg frambringade Eisner en av Disneys största konkurrenter i modern tid, DreamWorks SKG. När Katzenberg fick sparken startade han nämligen detta filmbolag tillsammans med Steven Spielberg och David Geffen, och med framgångsrika filmer som Shrek (2001) blev bolaget ett stort hot mot Disney.
Den påtänkta uppföljaren till Disneys succéfilm från slutet av 1980-talet, Vem satte dit Roger Rabbit? (1988), som skulle påbörjas 1997, stoppades på grund av missämjan mellan Eisner och Katzenberg. Då hälften av rättigheterna till filmen ägdes av Spielberg, var både parter tvungna att vara överens för att en uppföljare skulle kunna göras. Dessvärre uppstod det komplikationer mellan Disney och Spielberg. Det var när den andra kortfilmen om Roger Rabbit, Roller Coaster Rabbit (1990), skulle göras som problemen började hopa sig. Spielberg ville att filmen skulle visas på bio i samband med Amblins (Spielbergs tidigare produktionsbolag) Imse vimse spindel (1990), men Disney ville ha den till sin film Dick Tracy (1990) och så blev det.

Roger Rabbit och Eddie Valiant (Bob Hoskins) i Who frames Roger Rabbit.

Spielberg kände sig dock överkörd och tyckte att han borde ha mer att säga till om. Så han väntade tills Disney hade en ny kortfilm med Roger Rabbit i produktion och skrev då följande till Disney: ”Jag gillar inte storyn till den nya kortfilmen. Utan mitt medgivande kan du inte fortsätta arbetet med den här filmen. Lägg ner produktionen.” Disney lade fram story på story, men ingen tycktes tilltala Spielberg. Till slut godkände han en story till en ny kortfilm, Trail Mix-Up (1993), men det var också den enda.
Spielberg uppehöll även produktionen av en påtänkt uppföljare till Vem satte dit Roger Rabbit? av Sherri Stoner and Deanna Olivers kallad ”Who Discovered Roger Rabbit”, som skulle utspela sig innan Roger blev filmstjärna. Denna version var mycket omtyckt på Disney, och särskild omtyckt var den av den flerfaldigt Oscarbelönade filmkompositören Alan Menken (Den lilla sjöjungfrun, Skönheten och Odjuret, Aladdin m.fl.) som skrev på som verkställande producent och skrev fem sånger till filmen.
Disney ville starta produktionen av uppföljaren 1997, men då hade ju Spielberg startat en egen studio tillsammans med Katzenberg. Med tanke på Eisners och Katzenbergs tidigare konflikter misstänkte Eisner att Katzenberg skulle få Spielberg att sätta stopp för uppföljaren, och det sista Disney ville göra var att betala ut en fet check till Spielberg och Katzenberg. Det var emellertid precis vad de blev tvungna att göra. Eisner lurade dock Spielberg att låta för-produktionen fortsätta genom att anlita Frank Marshall och Kathleen Kennedy som producenter till filmen. Dessa båda var Spielbergs vänner och Amblin-anställda sedan länge.
Disney försökte med en ny teknik för att hålla animationskostnaderna nere och animatören Eric Goldberg (huvudanimatör till Anden i Aladdin och regissör till Pocahontas) satte ihop ett nytt model sheet för Roger så att han skulle vara lättare att animera. Efter mycket noggranna uträkningar landade dock den uppskattade kostnaden för filmen på över 100 miljoner dollar. När Eisner fick höra detta lade han genast lock på produktionen.

 

 

Fortsatt osämja

1995 hyrde Disney in Michael Ovitz som styrelseordförande, men efter mindre än två år lämnade han, i likhet med Katzenberg, sin post efter en offentlig konfrontation med Eisner. Det var inte bara Katzenberg och Ovitz som kände sig obekväma med Eisner. Även Roy E. Disney, Walts brorson, började tappa tilltron till Eisners arbete, trots att det var han och en annan styrelsemedlem vid namn Stanley Gold som tillsatte honom på den posten 1984. I flera år kämpade Roy och Stanley för att möblera om i styrelsen.
Eisner hade i flera år aktivt motarbetat Roy i nästan allt han företog sig. Han fick till och med Roys medarbetare att rapportera vad han gjorde, vilket Roy inte tolererade. När Eisner till slut diskuterade med kommittén som utser styrelsemedlemmarna att utesluta Roys namn för kommande år fick Roy nog. Efter cirka 36 år avgick han, den sista från familjen Disney i företaget, från styrelsen den 30 november 2003 genom att skriva en offentlig avskedsansökan till Eisner. I brevet uttalade han öppet sin besvikelse över Eisners sätt att sköta företaget det senaste decenniet, och begärde att Eisner skulle avgå. Dagen efter, den 1 december, avgick även Stanley Gold i protest mot Eisner. Walt Disneys enda kvarlevande barn, Diane Disney Miller, bad då även hon Eisner att avgå.

Roys revansch

Några dagar efter sina avhopp från Walt Disney Company, startade Roy och Stanley Internetsidan www.savedisney.com, där de skriver och samlar artiklar i ämnet och svarar på frågor via mail. De ägnade sig även åt en enträgen kampanj för att aktieägarna skulle rösta ner Michael Eisner, George Mitchell och några andra styrelsemedlemmar på årsmötet i början av mars 2004. 43 procent av aktieägarna hyste då ingen fortsatt tilltro till Eisner, medan Mitchell fick 24 procent mot sig. Några timmar efter mötet meddelade Disneys styrelse att Eisner fick avgå som styrelseordförande men sitta kvar som VD. Även om Eisner hade majoriteten på sin sida, var det ändå för många som inte hade förtroende för honom. När den nye styrelseordföranden skulle väljas togs dock det mindre lyckade beslutet att välja George Mitchell, vilket av många, däribland Roy och Stanley, ansågs vara ett lika dåligt val som Eisner.

Roy E. Disney, Walt Disneys brorson, avgick från syrelsen 2003 efter kontroverser med Eisner.
Pressbild från Fantasia 2000 © Disney

Grundpelaren rasar

Men med Eisner kvar var den traditionella animationens glansdagar på Disney över. Varför då ta bort något som har fungerat i nästan 70 år, det kan man verkligen fråga sig? Eisner påstår att dagens publik kräver 3D-animerade filmer och att den helt enkelt har tröttnat på den traditionella animationen. ”2D går mot sitt slut, precis som svartvitt gick mot sitt slut,” har han sagt. Men den verkliga anledningen till att de 2D-animerade filmerna går dåligt är, som jag ser det, inte för att de är 2D-animerade, utan för att Disney tappade bort sin berättarteknik någonstans mellan Mulan (1998) och Tarzan (1999). De har aldrig riktigt återfunnit den, vilket till största delen beror på att de tycks ha bytt genre för filmerna. Dagens filmer ligger mer åt komedi och action, och då krävs det inte lika stor tyngd på berättelsen.
Det tydligaste tecknet på att Disneys 2D-animation var på väg ner i malpåse, var när företaget den 29 januari 2004 stängde studion i Florida som producerat filmer som Mulan, Lilo & Stitch (2002) och Björnbröder (2003), som blev den sista. I cirka 15 år fanns studion i Florida, och var en del av attraktionerna på Disney World i Orlando, där besökarna kunde se hur man gör animerad film.

Producenterna och Regissörerna Ron Clements och John Musker fick avgå efter misslyckandet med Skattkammarplaneten (2002)

Ett annat tecken var när Disney lät två av sina mest framgångsrika nutida producenter/regissörer, Ron Clements och John Musker, avgå. De producerade och regisserade succéfilmer som Den lilla sjöjungfrun och Aladdin, och bland deras övriga filmer märks bland andra MästerdetektivenBasil Mus (1986) Herkules (1997). Det var efter deras största och egentligen enda flopp som man beslöt att inte förlänga kontrakten med ”Ron ’n’ John”. Deras flopp Skattkammarplaneten (2002) blev den största ekonomiska förlusten för en Disneyfilm i Disneys historia, och Clements och Musker fick lämna företaget.
De som har det värst på Disney är emellertid animatörerna, då man sparkade ett stort antal animatörer i och med stängningar av studioer och andra nerskärningar. Och nu när Disney slutar med den traditionella animationen, blir även de traditionella animatörerna sysslolösa. En av Disneys största nutida animatör, Glen Keane, som bland annat har gjort Ariel, Odjuret, Pocahontas och senast John Silver i Skattkammarplaneten, har slagit in på en annan väg i filmbranschen, som regissör till Disneys ”Rapunzel Unbraided” som planeras utkomma 2007. En annan av Disneys stora animatörer, Andreas Deja, som har gjort Gaston, Jafar, Scar och Herkules, arbetar enligt ryktet på uppföljaren till Bambi, ”Bambi And The Great Prince”. Detta är enligt min mening ett fruktansvärt slöseri med så bra talanger.
Många av dem som har fått sparken har startat självständiga animationsstudioer för att låta Walt Disneys anda leva vidare, dock med magra resultat. Det är helt enkel för dyrt att göra animerad film, och det är väl där sko klämmer för Eisner också till viss del. Att göra datoranimerade filmer är mycket billigare, och dessutom har man råd att göra fel eftersom dessa enkelt kan fixas till. Ett sent upptäckt fel i en traditionellt animerad film däremot kan kosta ganska mycket, då man kanske får gör om arbetet från början. Dessutom: vem vill se traditionellt animerade filmer när de ser ut som de gör i dagens läge? Nästan varje ny traditionellt animerad film har mer och mer CGI-effekter (Computer Generated Images) som mer och mer tar över den traditionella animationen, på grund av att denna teknik är billigare, enklare och går mycket snabbare att producera. Detta leder till att den traditionella animeringen alltmer kvävs av CGI-effekter och Kogänget (2004) är ett riktigt bra exempel på det, med tanke på att i stort sett alla stora utomhusmiljöer i filmen är uppbyggda i en dator. I det svenska pressmaterialet till Kogänget står det att filmen ”är en härlig och fartfylld retroanimerad komedi” men någon retrokänsla får man inte över huvud taget, däremot en otäck känsla i magen. Samma sak gäller för DreamWorks sista traditionellt animerade film Sinbad (2003), som lider av samma hemska blandning, om inte värre.
Det kan här vara värt att citera Walt Disney själv: ”När den tid kommer då jag inte längre kan göra filmer med kvalitet tänker jag lägga av.” Framöver kommer det inte heller komma någon traditionellt animerad storfilm från Disney. Kogänget blir den sista, och med tanke på den svenska titeln (det engelska originalets titel är Home on The Range), som nog är den vidrigaste översättningen av en filmtitel som jag någonsin har sett, blir det inget vidare avsked för detta lysande sätt att berätta historier på. Faktum är att filmen har fått ett ljummet mottagande, och inte ens Alan Menkens musik kommer att göra denna film särskilt minnesvärd. Det hade känts mycket bättre om Björnbröder hade fått bli den sista.
Nästa år kommer den första helt datoranimerade (CGI) långfilmen från Disney, ”Chicken Little”. Den svenska titeln lyder ”Lilla kycklingen” och filmen kommer hit den 2 september 2005. Regin till filmen står Mark Dindal för, som tidigare har regisserat Kejsarens nya stil (2000). Disney har en rad av CGI-filmer på produktionsbandet, däribland ”The Wild”, ”Enchanted” och ”Rapunzel Unbraided”, så det kan dröja ett tag innan vi få se en traditionellt animerad storfilm från Disney igen, även efter det att Eisner har avgått och man beslutar att ägna sig åt den traditionella animationen igen.

Bild från trailern till "Lilla Kycklingen" Disneys första helt datoranimerade långfilm.
© Disney

Pixar tar farväl

I över 10 månader har Disney och Pixar försökt att förhandla fram ett nytt kontrakt, efter det att deras nuvarande 12-åriga kontrakt går ut 2005. I nuvarande kontrakt kvarstår två filmer för Disney att producera tillsammans med Pixar, och det är ”The Incredibles” och ”Cars”. Ett tag såg det ut som om de hade lyckats komma överens, men den 29 januari 2004 bröt de med varandra. Pixars VD Steve Jobs kom då med detta uttalande: ”Vi gjorde ett bra lopp tillsammans, ett av de mest framgångsrika i Hollywoods historia, och det är synd och skam att Disney hädanefter inte kommer att ta del av Pixars framgångar.”
Orsaken till brottet är Eisners ovilja att samarbeta med Pixar, då Pixars filmer kan krocka med Disneys planerade datoranimerade filmer. Dessutom ryktas det att Eisner gjorde ett klumpigt försök att värva en av Pixars främsta medarbetare, John Lasseter, som producerat och regisserat de flesta av Pixars produktioner. Detta värvningsförsök förargade Pixars VD Steve Jobs och förhandlingarna förvärrades.
Efter beskedet om att Pixar och Disney skulle gå skilda vägar, strömmade erbjudanden om samarbete med Pixar in från en rad olika filmstudioer, däribland Warner Bros, MGM och Sony. Men i april gjorde Steve Jobs ett uttalande där han förklarade att Pixar hade stoppat förhandlingarna med andra studioer för att avvakta vad som händer hos Disney. Han menade att om Eisner försvinner från företaget kan Pixar tänka sig att återuppta förhandlingarna igen.

Det goda segrar

I början av september 2004 skrev Eisner ett brev till styrelsen på Walt Disney Company där han meddelade att han planerar att lämna sin post som VD för företaget den 30 september 2006, i enlighet med bestämmelserna i sitt anställningsavtal. Vem som kommer att ersätta honom är när detta skrivs inte klart.
Michael Eisners avgång är efterlängtad, men han ska, sina brister till trots, ha ett stort tack, för utan honom hade inte Walt Disney Company blivit den stora mediekoncern som den är idag. Han kunde dock inte ha gjort det utan sina medarbetare. Några av de viktigaste har, som ovan nämnts, lämnat Disney; en del på grund av bortgång, andra på grund av Eisners kontroversiella sätt att styra företaget. Eisner må ha varit en framgångsrik VD, men utan sina medarbetare hade han inte varit någonting.

”Vet du, jag har funnit att det enda sättet att göra de här filmerna på är med animatörer. Det går liksom inte att göra dem med räkenskapsförare och revisor.”
- Walt Disney -

 
Tidigare publiserad i Nafs(k)uriren nr 35 December 2004