Alice i Underlandet

Författare: Adrina | Kategori: Hur filmen kom till | Publicerad: den 2 juni 2003 | Senast Uppdaterad: den 2 juni 2003

 På 20-talet producerade Walt Disney ett gäng kortfilmer som han kallade ”The Alice Comedies”, den handlar om en livs levande flicka vid namn Alice, som går omkring i en tecknad värld. Senare, 1933, försökte Walt att göra en film, baserad på Lewis Carolls sagor om Alice. Det skulle bli en film som var både animerad och som riktig spelfilm, med Mary Pickford som Alice. Man gjorde några testscener i färg, men sedan lade Walt ner projektet på grund av att Paramount gjort en liknande version.

"No matter how closely we approximate her with a living Alice,
I feel the result would be a disappointment."
- Walt Disney -

Men han gav inte upp, redan 1939 planerade man på Disney Studios, att man ville göra en tecknad långfilm av Alice i Underlandet så fort man var klar med Pinocchio. David Hall hade gjort över hundra skisser åt Disney. Men projektet sköts upp på grund av Andra världskriget, och togs inte upp igen förrän mitten på 40-talet.

Walt hade verkligen svårt att bestämma sig för vem som skulle spela Alice. 1933 hade det pratats om att flickan, som spelade Alice i Disneys kortfilmer från 20-talet, skulle spela Alice även här. 1945 gick Disney ut och sa att Ginger Rogers skulle spela Alice och senare var Luana Patten på tal. Tillslut blev det den fjortonåriga Kathryn Beamont.

Filmen bygger på både Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. På grund av att filmen skulle bli för lång var man tvungen att klippa ner filmen och utelämna vissa delar av originalsagan. Många karaktärer så som Gripen, Den falska sköldpaddan, Hertiginnan, Tjatterskott och Klumpedumpe, kom därför inte med. Den enda huvudkaraktär som var påhittad av Disney Studios var dörrhandtaget

Produktion av Alice I Underlandet startade 1946 och tog fem år att göra och kostade studion ca 3 miljoner dollar. När filmen slutligen hade premiär 1951 blev det en stor besvikelse från publiken som inte tyckte att Disney hade lyckats fånga atmosfären i Lewis Carolls böcker. Det enda som blev succé var musiken. Sånger som ”I’m late” och ”The Unbirthday song” blev riktigt populära hos publiken.