Männen bakom signaturen - Walt och Roy Disney

Innehållsförteckning
1 Inledning
1.1 Vem var Walt Disney?
1.2 Familjen Disney 1888-1910
1.3 Första världskriget och 1920-talet.
1.4 Walt Disney studion 1930-1937
2 Långfilmerna
2.1 Långfilm nummer 1: Snövit och de sju dvärgarna
2.2 Långfilm nummer 2: Pinnochio
2.3 Långfilm nummer 3: Fantasia
2.4 Långfilm nummer 4: Dumbo
2.5 Långfilm nummer 5: Bambi
3. Disney under 40-talet
3.1 Propaganda, strejk och död
3.2 Den nya eran börjar långsamt
4. Det nya Disney
4.1 Askungen
4.2 Skattkammarön
4.3 Stora planer för en stor framtid
4.4 Walts dröm; Disneyland
4.5 Mary Poppins
4.6 Framtiden runt hörnet
4.7 Förlusten av ett geni
5 Epilog
6 Anekdot om Walt

1 Inledning

1.1 Vem var Walt Disney?

Walt Disney är idag en levande legend, det är inte många som vet den riktiga historien bakom mannen eller hur hela företaget kom till. Från den tid då Walt och hans bror grundade företaget och det hette Disney Brothers studios. För det är faktiskt så att Walt inte var ensam. Han hade sin bror Roy Disney med, som outtröttligt arbetade vid hans sida hela livet. Men vad stämmer i denna strida ström av fakta och osanningar? Som Marc Eliot skrev: ”När föremålet för en biografi inte längre lever blir frågan om verkets korrekthet något bekymmersam. Huvudpersonen för denna bok har varit död i decennier” (Närmare bestämt i 37 år). Det är alltid svårt att sortera bland den information man hittar och det verkar ha varit synnerligen svårt för Marc Eliot eftersom han har hittat felaktig information. Fast det kommer nog alltid debatteras om vem Walt Disney egentligen var. Hur han levde och vilka sammanhang det var som ledde till skapandet av den, idag, största mediekoncernen någonsin.

1.2 Familjen Disney 1888 - 1910

Man kunde tro att denna historia skulle börja betydligt närmre vår tid, men så är det faktiskt inte. För det var på nyårsdagen 1888 som Walts far, Elias Disney, och Walts mor, Flora Call, gifte sig. De skulle under åren fram till 1893 sätta tre söner till livet. 1888 kom Herbert Disney, 1890 föddes Raymond Arnold Disney och 1893 kom den broder som skulle betyda mest för Walt till livet, Roy Oliver Disney . Under den här tiden levde familjen i Chicago, där Elias hade byggt ett hus åt dem. När deras fjärde och sista son skulle födas hade Elias bestämt med pastor Walter Parr att de skulle döpa sina söner efter varandra. Så den 5 december 1901 föddes Walter Elias Disney. Efter det att Ruth Flora Disney föddes i december (som alla sina syskon förutom Roy) 1903 flyttade familjen till Chicago.

Chicago är nu en av de större städerna i Amerika, men inte en av de äldsta. Just under de sista decennierna av 1800-talet så expanderade Chicago från en liten by till en storstad, med över 1 miljon invånare. Det fanns många barer för alla i arbetarklassen att slå sig ner på. Och Elias var nog inte sen att sätta sig där och spela sitt favoritspel poker och hamnade snart i svåra spelskulder då han blev ”rånad” av riktiga professionella spelare. Kanske var det det som fick familjen Disney att flytta eller så var det det faktum att brottsligheten hade ökat i Chicago. I vilket fall som helst så flyttade de 1906 till Marceline, där Elias bror ägde lite mark.
På gården fick Walts äldre bröder Herbert, 18 år, och Raymond, 16 år, hjälpa till med de vardagliga sysslorna, Roy fick säkert också dra sitt strå till stacken trots att han bara var 13 år och misslyckades de med något var Elias inte sen att ta till hårdhänta metoder för att få dem att göra det bättre. Walt kunde ibland höra, framför allt sin äldre bror Roy, skrika inifrån ladan. Walt var dock fortfarande för liten för att hjälpa till och spenderade dagarna med sin mamma och lillasyster. Walt minns att när hans mamma inte var upptagen så brukade hon berätta sagor för honom. Men när Walt blev gammal nog så var det dags för honom att dra sitt strå till stacken. De dagar han av någon anledning inte arbetade så kunde han njuta av att rita tecknade bilder av djuren på gården. Fast han hade inte papper. Han fick nöja sig med att måla med kol på andra sorters substitut. Walt arbetade hela dagarna och blev agad av sin far på kvällarna. Ibland så allvarligt att han grät sig själv till sömns. Då stod alltid brodern Roy vid hans sida och tröstade honom.

Så här fortskred livet på bondgården ända fram till 1909 då Elias blev tvingad att sälja gården på grund av en sjukdom som drabbat honom och gjort det omöjligt för honom att försörja sig som bonde. Så han hyrde ett hus och bodde där till 1910 då han, Flora, Roy, Walt och Ruth flyttade till Kansas city där Elias startade en tidningsrunda där Walt och Roy fick arbeta med att dela ut tidningar (Walts äldsta bröder Herbert och Raymond hade redan flyttat hemifrån, kanske på grund av faderns personlighet, Elias blev i alla fall rasande och svor att aldrig prata med dem igen). De skulle leverera tidningarna tidigt på morgonen och de behövde därför gå upp vid 03.30 varje morgon. Under åran blev det fler prenumeranter och Walt och Roy fick ännu fler jobb. Vilket betydde att Walt till viss del försummade sitt skolarbete. Fast Walt hade alltid bra betyg i teckning trots sin något annorlunda stil. Ibland kunde lärarna få se dansande blommor, ibland karikatyrer av klasskamrater. Walt hade också en talang för musik. Även om han inte kunde sjung så hade han en bra taktkänsla och visste lite om musik. Robert Sherman berättar i en intervju 90 år senare ”He transmitted the beats and the feel of the music, without even beeing a musician. He didn’t have to be a musician, ha was musical.”

1.3 Första världskriget och 1920-talet

När första världskriget bryter ut 1914 är många unga i USA villiga att gå och slåss för rättvisan. Tillsammans med amerikanska arméns inträde i kriget 1917 går Roy med i flottan och blir Walts hjälte och han vill själv inget hellre än att gå ut och slåss. Men Walt är vid denna tidpunkt bara 15 år gammal och får inte ens nästan gå med i armén. Första världskriget rasar på ute i Europa. Men 1918 hör Walt talas om en Rödakorset trupp, som skulle köra runt i de krigshärjade delarna i Europa och ”städa undan” efter bomberna och granatelden, som kunde ta med 17-åringar och eftersom Walt var ett år yngre så tyckte han att han kunde klara av det. Så han ber Flora skriva på ett födelsecertifikat som han sedan ändrar födelseåret på, från 1901 till 1900.
Walt stannar i Europa till 1919 då han återvänder till USA och börjar arbeta hos Posman-Rubin Commercial Art Studio. 1920 möter Walt en framtida kompanjon och vän Ubbe Iwwerks (nej, jag har inte stavat fel, det stavades så i början men fortkortades senare till Ub Iwerks). De startade något senare samma år Iwerks-Disney Commercial Artists som nästan omedelbart gick I konkurs. Efter det att Walt och Ub gått arbetslösa ett tag så får de jobb på en lokal firma som hette Kansas City Slide Company där Walt döpte sina kreationer till ”Newman Laugh-O-grams” efter den biograf de visades på, Newman Theatre. Under denna tid bor Elias och Flora kvar i Kansas city men flyttar senare till Portland, Oregon.

Men efter ett tag tröttnar Walt på att jobba för någon annan och bestämmer sig för att grunda Laugh-O-grams tack vare generösa bidrag från lokala biografer, $15000. Han lyckas övertala Ub att komma över och arbeta för honom och lyckas till slut. Walt och Ub producerar några filmer och säljer dem till de biografer som gett dem pengar. Fast efter ett tag tröttnar Ub på att samarbeta med Walt, som krävde perfektion, och flyttade tillbaka till Kansas City Slide Company. 1923 driver Walt företaget i konkurs och tar sina sista slantar och flyttar till Hollywood, där han ska bli regissör.
Väl i Hollywood bestämmer sig Walt för at ringa till sin bror Roy och fråga om inte han vill komma och hjälpa till. Roy, som låg på sjukhus efter en tids sjukdom, kommer genast och hjälper sin bror med affärerna. Det var nu, 1923, som the Disney Brothers studio grundades av bröderna Walt, 21 år gammal och Roy Disney, 30 år gammal. De skriver omgående ett kontrakt med en distributör i New York, M. J. Winkler, en av de få kvinnorna i branschen.
Det är viktigt att veta att Hollywood på den här tiden inte var Amerikas stora filmcentrum. Utan att de största filmbolagen faktiskt hade sina huvudkontor på östkusten, främst i New York.
Medan de hyr ett rum på baksidan av det hus där de bor. Walt sköter animationen och Roy sköter kameran medan två kvinnor anställs som övrig

personal. I början av 1924 anställer Walt sin första animatör, Rollin Hamilton samt flyttar in i en liten byggnad där det står Disney bros. Studios på rutan. Walt känner äntligen att han har funnit sitt kall och fortsätter att producera ett antal kortfilmer med vilt spridda teman som han sedan säljer åt M. J. Winkler. Det fanns flera mindre företag som sålde sina filmer till olika distributörer vid den här tidpunkten, bland annat börderna Fleischer som hade skapat en populär figur som de sedan klippte in i verkliga världen. Walt hade en vild fantasi och tyckte att man borde göra tvärtom. Ta en riktig person och sätta in den i en animerad värld, lite som Alice i Underlandet. Så i mars 1924 så når den första Alice filmen biografer över landet. De blev nästan omedelbart en succé och Walt lyckades skriva ett nytt kontrakt med Winkler som var extra förmånligt för hans del. Ub Iwerks för sin del blev imponerad av det som Walt lyckats framställa och återvände till studion på sommaren 1924 och i december anställer Walt Hugh Harmen samt Rudy Ising för att hjälpa honom och Ub med animationen.
Under sommaren tyckte Roy att han nu hade en tillräckligt säkrad inkomst för att våga fråga sin ungdomskärlek, Edna Francis, om hon vill gifta sig med honom. Hon svarar ja och Roy flyttar ifrån Walt (de bodde tillsammans I en liten lägenhet) och köper ett hus. Lite senare träffar Walt en kvinna som hette Lillian Bounds som han sedan gifter sig med 1925. 1926 så ändrar företaget namn från ”Disney Brothers Studio” till Walt Disney Studio och Walt börjar odla sin mustasch, något som han behåller hela livet. Vissa säger att han gjorde det för att se äldre ut (han var ju bara 24 år gammal vid den här tiden).

Walt producerar Alice komedierna ända fram till 1927 då M. J. Winkler gifter sig med Charlie Mintz och han så småningom tar över företaget. Mintz är inte lika imponerad av Alice filmerna som sin fru och säger åt Walt att han får komma på något bättre nu, något som bara är animerat. Walt funderar och skapar, förmodligen tillsammans med Ub Iwerks, en liten figur som de döper till Oswald the Lucky Rabbit. Mintz gillar figuren och skriver ett kontrakt med Walt och Roy. Oswald filmerna blir, precis som Alice komedierna, en succé och när Walt åker till New York 1928 för att förnya kontraktet räknade han nästan med att kunna få lite mer betalt för varje film. Fast det var något helt annat som väntade honom. När han klev in på Mintz kontor så fick han chock beskedet om att om han inte tar mindre betalt för sina filmer så går hela Walts personal, förutom Ub Iwerks, över till Mintz, det bör dock sägas att Mintz ägde rättigheterna till karaktären och han kunde på så sätt tjäna mer pengar genom att göra sig av med mellanhanden, Walt. Walt blev bestört och kunde inte säga ja eftersom det skulle innebära att företaget gick i konkurs. Han sa kallt nej och gick ut från Mintz kontor. Han telegraferade Roy innan han satte sig på tåget tillbaka hem med Lilly.

Medan Walt sitter på tåget blir han tvungen att hitta på något att visa upp för sin bror eftersom de just blivit av med sin populära figur. Han börjar skissa utifrån sitt eget ansikte och kommer snart fram till något som till viss del liknar Walt själv och till viss del liknar Oswald.

Fast den här figuren har runda öron istället för långa. Walt bestämmer sig för att kalla sin figur för Mortimer Mouse. Men Lilly misstycker och säger att Mortimer låter så fjantigt. ”How about Mickey?” säger hon istället. Och så får det bli. Grundidén till Musse Pigg var född. Roy accepterar idén när de kommer tillbaka till Hollywood och genast börjar Ub göra en mer utförlig skiss av Musse. Men när de två första filmerna med Musse Pigg (Plane crazy och The Gallopin Gaucho) bara gått med minimal vinst börjar Roy, som hade hand om affärerna och ekonomin, att uppmärksamma att de inte hade hur mycket pengar som helst. Walt lovar att nästa film kommer att bli något speciellt. Den ska nämligen ha ljud. Genast börjar Ub Iwerks och några andra nyanställde tecknare att rita filmen. Walt hjälper själv till med att spela in ljud effekterna. Han återger många år senare i en intervju ”I remember recording the sound to our new film ”Steamboat Willie”, in those days you couldn’t blend different sounds like you can to day. So everybody had to synchronize.” När den släpps i New York blir det ett ramaskri. Alla vill gå och se Musse Pigg. Och det nya mediet, ljud, lockar ännu fler tittare. Walt skriver ett nytt kontrakt med Pat Powers och börjar nu producera fler filmer med Musse Pigg.
Walt hade alltid haft ett intresse för musik och nu när ljudet hade kommit till filmen såg han otaliga möjligheter. Han började forma början till vad som skulle komma att bli ”Silly Symphonies” eller ”De löjliga symfonierna”. Den första i serien skulle heta ”The skeleton dance” och var helt animerad av Ub Iwerks. Musiken kom, inte från Camille Sant Sëans Dance Macabre som Marc Eliot påstår (ännu ett tecken på hur fel underrättad han är) utan från Griegs March of the Dwarfs. Silly Symphonies blev en stor succé men konstigt nog rullade det inte in så mycket pengar för det. Roy åker för att kolla med Pat Powers och upptäcker att han har gömt pengar för Walt och Roy under nästan 1 års tid. Walt och Roy skaffar en advokat och lyckas bli av med Pat Powers. De letar efter ny distributör. Det är inte svårt at hitta en, det svåra är att hitta en som låter Walt behålla rättigheterna till Musse Pigg.

I slutet av 20-talet och början av 30-talet, har Musses popularitet nått extrema höjder. Över allt i landet öppnar Musse Pigg klubbar. Musse höjs till skyarna av det amerikanska folket och Walt uppmärksammas som en av de professionella duktigaste männen i Hollywood, Charles Solomon säger ”Mickey career skyrocketed, and so did Walts.”. Men än hade Walt lite kvar att överraska med.

1.4 Walt Disney studion under 30-talet

Efter den tråkiga affären lyckas Roy skriva ett nytt kontrakt med Columbia Pictures om distribution av de 21 dittills producerade filmerna och några kommande. Samtidigt avslutas en affär som ger leksakstillverkare tillstånd att göra Musse Pigg dockor, tallrikar, glas, teserviser, kuddar, kläder & övriga leksaker, allt säljer och detta blir en viktig inkomstkälla för företaget. Medan Walt fortsätter sin vanliga ström av Musse Pigg filmerna har han nu även Silly Symphonies filmerna som ska produceras samtidigt. Eftersom Musse Pigg vid den här tidpunkten nästan hade nått helgonstatus i Amerika så bestämde så var Walt tvungen att sälja Silly Symphonies under namnet ”Mickey Mouse presents Walt Disneys Silly Symphonies” för de styrande hos Columbia Pictures tyckte inte att det skulle fungera ensamt.

En Musse Pigg film som är värd att nämna under 1930 är ”The Chain Gang” (1930) då man kunde se Pluto för första gången samt ”Mickey’s revue” (1932) då man kunde ana den första idén till vad som kom att bli Långben. När vi når 1931 så känner man till Musse Pigg i alla civiliserade länder i hela världen och Walt är en av de mer kända personerna i Hollywood, endast 29 år gammal är han vd för ett framgångsrikt företag. Fast den otroliga pressen som sätts på Walt lämnade spår i hans privatliv, han började kedjeröka (rökning startade han med under första världskriget i frankrike) och sov allt oftare över på studion för att övervaka allt arbete, och Lilly tycker han borde gå och se en läkare. Men Walt hann aldrig till läkaren. Han fick ett nervöst anfall 1931 och var tvungen att lämna studion för en längre semester. Tillsammans med Lilly åkte han runt i Amerika och när han kom tillbaka så var han full av energi. Men läkaren sa att det krävde en balans av rätt kost och fysiskaktivitet. Och man ska minnas att detta var under männens ”Macho tid” alla skulle visa sig starka och duktiga. Så Walt gav sig in i en sport som kanske var lite för svår för honom; hästpolo. Det går bra till en början men när Walt för en ganska allvarlig skada i nacken säger hans försäkringsbolag att han måste sluta spela polo. Under tiden då Walt var borta så sköttes studion av broder Roy och man hade nu börjat tillämpa en speciell teknik när man skulle få fram handlingen i en film, så kallade ”storyboard”. Det var Walt som hade använt detta till några av sina filmer och upptäckt att det var ett effektivt sätt att berätta fram handlingen på. När Walt berättade fram handlingen så använde han sig delvis av ”storyboarden” delvis av sin otroliga förmåga att kasta sig mellan olika roller.
Allt eftersom man gör tekniska framsteg inom filmen så ökar kostnaden för varje film. Roy blir därför tvungen att fråga Columbia om han kan få $15,000 i förskott för varje film. Columbia accepterar ej detta och Walt blir tvungen att bryta kontraktet med Columbia och återigen skriva på ett nytt kontrakt, den här gången med United Artist som går med på att betala ett förskott på $15,000 för varje film.

Walt var alltid en person som blickade framåt och såg vad som fanns bakom nästa hörn. Det var det som fick honom att bestämma sig för att lägga färg till sina filmer. Detta var ett beslut som kom Walt och Roy att komma närmare sitt stora genombrott än de kunde ana. När Walt har fått tillstånd av United Pictures att använda trefärgsystemet Technicolor. Walt avbryter genast den halvfärdiga filmen ”Flowers and trees” och bestämmer att man ska göra om den i färg. Även om Roy till en början var tveksam till det hela så lyckas Walt övertala honom. Filmen har premiär på The Chinese theatre i juli 1932 och får i november ”The Academy of Motion Picture Arts & Sciences awards”. Samtidigt kom Walt och Roy underfund med att man måste utbilda sina anställda för att lära sig allt det nya inom animationen. Därför börjar man med den första lektionen i konsten om animation samtidigt. När det blir dags för Walt att producera sin 36:e Silly Symphony 1933, mitt under depressionen, så väljer han att animera ”Tre små grisar”. Filmen blir en extrem succé och låten ”Vem är rädder för vargen här” blir en nationalsång som alla sjunger på. Roy övertygar Walt om att producera ytterligare 3 ”gris” filmer, ”The big bad wolf”, Three little wolves” och ”The practical pig”. Dessvärre kunde ingen av dessa filmer mäta sig med ”Tre små grisar”. I december börjar Walt ta upp kedjerökandet igen och nervositeten växer igen. Fast den här gången är det inte för någon film. Walt ska bli pappa för första gången och han vet inte riktigt hur han ska hantera hela situationen eftersom Lilly hade fått flera tidigare missfall. Men den 18 december föds ett välskapt flickebarn som de döper till Diane Marie Disney. När nervositet har släppt lugnade Walt ner sig och återgick till att ”bara” röka ett paket cigaretter om dagen.

Året är 1934 och Walt Disney studios har nu uppnått 187 anställda. Tillsammans tecknar de filmerna, färglägger dem, sätter ljud till dem. I en film får vi se det som kom att bli världens mest kända argsinta karaktär, Kalle Anka. Som Lasse Åberg uttryckte sig ”den ankan är helt kolerisk”. Han hade sin första filmdebut i en film från 1934 som heter ”The wise little hen” då han spelade i en mindre biroll. Men från och med 1937 får Kalle sina egna serier av kortfilmer.

2 Långfilmerna

2.1 Långfilm nummer 1: Snövit och de sju dvärgarna

Den första animerade långfilmen i sin klass, “Snövit” är en vittnesbörd om Walts djupa engagemang när det gällde att ta något som existerade och göra det bättre. När Walt föreslog att man skulle skapa en film som skulle fortsätta i mer än bara ett par minuter, protesterade kritiker och nej-sägare. ”Det kommer att trötta ut publiken,” sa någon. ”Ingen kommer att vilja se en så lång tecknad film” sa andra. De döpte idén till Disneys dårskap. Men Walt envisades, riskerande hela sitt företags ekonomiska framtid. Och själklart var succén ett faktum. "Snövit" hade premiär den 21 december 1937, och bidrog med ett finansiell guldgruva för Disney organisationen. Den var ursprungligen budgeterad till $250.000, men slutade upp med att kosta $1.75 miljoner, och drog in $4.2 miljoner i sin första ”release”. Fast kanske ännu viktigare, den bevisade att animation kunde användas till mer än att bara underhålla, utan även för att väcka en mycket större rang av känslor. Publiken som bevittnade dödsscenen av Snövit rördes till tårar.

Denna extrema triumf var inte lättförtjänt. Walt tvekade inte att klippa bort scener som hade tagit animatörerna hundratals timmar att rita. Animatör Ward Kimball har kommenterat när Walt klippte bort en lång och rolig sekvens – för att den kom ivägen för historien - som han hade gjort ”det var en av de första tragedierna i mitt liv.” Självklart så var de scener som kom med i filmen noggrant utvalda för att se till att det som var skickligt tecknat och väl berättade bidrog till helhetsintrycket. Scenen där Jägaren hotar att döda Snövit med sin dolk är exemplarisk. Hundratals pappersark från möten bevisar hur mycket tid man la ner på skapandet av den här scenen. Hur skulle kniven se ut? När ska fågeln flyga iväg? När skulle Snövit upptäcka Jägaren? Resultatet blev, skriver Leonard Maltin I sin utgivna bok “The Disney films”: ”Få människor kommer någonsin att glömma Jägarens hotande, blänkande kniv precis innan han ska döda Snövit…”

2.2 Långfilm nummer 2: Pinocchio

Skapandet av Snövit lärde Walt och hans anställda en hel del, och Walt ville använda de lärdomarna I sin andra tecknade långfilm. Han hade tänkt på “Pinocchio” ett tag beställde en engelsk översättning av den italienska boken 1937. Gustav Tenggren, en svensk animatör som arbetade för Disney under sent 30-tal, förberedde några tidiga sketcher. Medan Snövit var en stor personlighet, var inte dockan en tillräckligt stark karaktär för att bära upp en hel film. Faktum är att efter 6 månader stoppade man produktionen av filmen för att fundera ut en lösning. Svaret blev Benjamin Syrsa, Pinocchios samvete och rådgivare. I tidiga sketcher såg Benjamin mycket ut som en sådan syrsa du krossar under skon, inte en sådan du har ett meningsfullt samtal med. Så vad Walt gjorde var att han bad Ward Kimball att göra honom mindre insektslik och mer

människolik. Cliff Edwards stod för Benjamins röst (i den engelska versionen) och det var delvis rösten som fick Benjamin att gå vidare till Tv, där han ofta användes som en utbildande figur. Vilket passade bra med tanke på hans status i filmen. Medan ”Snövit” var anmärkningsvärd för att den uppväckte många känslor och ”Bambi” för sina realistiska och anmärkningsvärda animationer av djur och natur, så kännetecknas ”Pinocchio” av sina intrikata och detaljerade sekvenser. Tusentals olika sketcher ritades för att ge animatörerna bakgrund till formen och utseendet på varje klocka I Geppettos stuga och varje fisk i Monstros ocean. Walt fokuserade på varje aspect I produktionen, speciellt historien. Som författaren Richard Hollis skrev, “Walt erkände, vid flera tillfällen, att han viktigaste uppgift var att styra sina manusförfattare och artister mot ett enda mål… Summariska sketcher sattes upp på väggarna, för att skapa en komplett “storyboard” till den sekvens som disskuterades. Alla närvarande uppmuntrades att komma med idéer rörande historien, skämten, och det övriga utseendet på scenen i fråga.”

En speciellt instruktiv serie av fotografier har överlevt denna era och visar hur engagerad Walt var i uppgiften. Men Walts perfektionism var dyr. Vid premiärdatumet 1940 hade “Pinocchio” kostat så mycket pengar att den gick med förlust. Idag anses ”Pinocchio” vara en av de mest tekniskt fulländade Disneyfilmerna; ett riktigt mästerverk.

2.3 Långfilm nummer 3: Fantasia

“Fantasia kallades ursprungligen “The concert feature.” Den startade som en Silly Symphony där Musse Pigg medverkade, då man återger den välkända berättelsen Sorcerer's Apprentice (Trollkarlens lärling) och hans fruktlösa försök att uppnå kontrollera en evigt-expanderande hord av vattenbärande kvastar. Men Walt utvecklade snart idéen och utvecklade conceptet att inte bara använda animation som en berättarform utan även som en ny sorts konstform där man kunde föreställa sig hur bilderna rörde sig i takt till musiken. ”We have world to conquer here” sa han. Walt's animatörer utmanades på ett nytt sätt som de inte vara vana vid. Walt själv var upptagen i långa diskutioner med dirigent Leopold Stokowski om hur musiken uppenbarade sig för dem. De såg Beethovens 6:e symfoni som en historia om de grekiska gudarna, medan Amilcare Ponchellis ”Dance of the hours” blev en animalisk ballet där flodhästar och elefanter dansade runt i trikåer. Walt hade ett önskemål i filmen, och det var att man skule ha med dinosaurier någonstans i filmen. Deems Taylor, en välkänd musikkritiker, föreslog att Stravinskys ”Rite of Spring” skulle passa bra för de gigantiska ödlorna.

Walt var full av idéer inför inspelninge av “Fantasia”, inkluderat extra-breda skärmar (wide screens) och 3-D, han funderade till och med på att pumpa in parfymi olika lukter i biosalongen. En idé som överlevde till premiären var tanken på “Fantasound”, ett nyskapande och dyrt ljudsystem (föregångaren till surround ljud). Oturligt nog så kunde bara Fantasound användas till premiären eftersom den Amerikanska staten stoppade Walt från att använda den mer. De ansåg att de behövde teknologin för att försvara landet och att sådana saker prioriterades högre än underhållning. Och som om det inte räckte med att man tagit bort det nya ljudsystemet så tvingade RKO (Walts nya distrubutör) att man klippte ner orginalversionen från 125 minuter till 81 (man förlorade då mycket av Deems Taylors introduktion till alla musikstycken). Deems Taylor var för övrigt den första riktiga människan som spelade med i en Disneyfilm. Filmen kan inte kallas en succé. De som gillade klassisk musik kritiserade bröderna Disney och Stokowski bara för den blotta tanken på att animation kunde länkas samman med Beethoven. Som författaren Richard Hollis skrev, “Musik entusiaster var snabba att kritisera Disney och Stokowski för att inte erbjuda något mer än vad de såg som förkortade stycken av klassisk musik tillsammans med några skrikiga illustrationer.” Medan andra bara var ointresserade av att spendera sina pengar på något som hade med Beethoven att göra. Walt protesterade och sa “det är inte intellektuellt att gilla bra musik” men publiken lyssnade inte. Dock så har historien gett Walt rätt. “Fantasia” har blivit en klassiker (men har tjänat igen kostnaderna ett antal gånger om), som har haft nypremiär ett antal gånger.

2.4 Långfilm nummer 4: Dumbo

”Dumbo” skulle ha dykt upp på framsidan till “Time” magazinet när den kom ut I December 1941. Men i det här fallet kom historien före underhållningen. Och när japanerna bombade Pearl Harbour, känndes det inte riktigt rätt med flygande elefanter. Framside idén skrotades och ersattes med en bild på den japanska generalen Yamamoto. ”Dumbo” ritades före “Bambi” men släpptes efter. Den kostade betydligt mindre än de tidigare filmerna (läs mer i tidigare kapitlen), endast $800.000. Den tog dessutom bara 18 månader att färdigställa – något som verkar ha gått extremt smidigt. Men tiden eller kostnaden kan inte på något sätt väga upp kraften i filmen. Som Leonard Maltin skriver i sin bok ”The Disney films”, “Dumbo är en av de kortaste animerade långfilmerna. Det är också en av de minst fordrande. Det är också en av de finaste. ”Kritiker Cecilia Ager instämmer. "Dumbo är den finaste, snällaste Disney än så länge… Den försöker vara ett underbart exempel på den konstform de själva uppfann – fabeln uttrycker universell mänsklig sanning i djurisk förklädnad.”

Walt hade faktiskt mindre inblandning i “Dumbo” än i många av de andra tecknade långfilmer som producerats. Mycket av arbetet genomfördes under den tid då Walt var under mycket stress på grund av den smärtfulla strejken som påbörjades våren 1941. Han var till och med borta från studion under 12 veckor I slutet på det året, på en tur till Sydamerika. Lyckosamt nog var Walts animatörer väl förberedde för den uppgiften; Dumbos handling var anmärkningsvärd rak på sak, full med olika karaktärer och man hade mindre behov av Walts hjälp. Även de små detaljerna kom tillsammans bra. Disney vanliga Sterling Holloway bidrog med en perfekt röst till storken som tar Dumbo till sin mor. Valet av en mus som heter Timothy som Dumbos bästa vän var perfekt. Och scenen då Dumbos mamma håller den unga elefantens snabel i sin genom stängerna i fängelset är en av de mest rörande i någon Disneyfilm. På sitt eget sätt är den till och med ännu sorgligare än när Bambis mamma dör.

2.5 Långfilm nummer 5: Bambi

Ända sedan sin barndom älskade Walt djur. Så det är kanske ingen överraskning att han ville filmatisera Felix Saltens bok ”Bambi”. Som vanligt så nöjde sig inte Walt med att ta animera söta stiliserade djur, en konstform hans artister hade bemästrat under produktionen av ”Snövit” utan han bestämde att gå mycket längre och uppnå realistiska detaljer. Faktiskt, i enlighet med Dave Smiths bok ”Disney A to Z”, ”I sin strävan att uppnå naturalistisk perfektion, fick artisterna höra djurexperter berätta för dem hur djuren levde, det skedde ett antal besök till Los Angeles Zoo, tittade på en speciell film från Main, det donerades till och med två hjortkalvar till museet som studerades noga.” Detta minutiösa arbete var tidsödslande; till och med att se till att antalet prickar på hjortkalvens rygg förblev lika många och likadana gjorde att färra teckningar kunde avslutas varje dag. Walt, en man som sällan höll hårt i en dollar när det gällde sitt arbete, var beryktat knusslig under produktionen av Bambi. Så animatörerna kommer att minnas den dag han tittade på deras arbete och utbrast ”Fellas, this is pure gold.”

Bakgrunderna och djuren i “Bambi” var slående – precis som den aldrig tidigare skådade realismen i filmen; trots att man inte får se när Bambis mor dödas är det ofta den sekvens som barn minns i flera år efter det att de sett filmen. Tyvärr spelade filen inte in så mycket pengar eftersom den visades mitt under andra världskriget. En anledning var att man nu inte kunde visa filmen i det flesta av de Europeiska länder, som vanligtvis brukade stå för en stor del av inkomsten från Disneys filmer. Filmen gjorde inte så bra i Amerika heller. Som Roy telegraferade sin bror efter New York premiären av filmen, “Fell short of our holdover figure by $4,000. Just came from Music Hall. Unable to make any deal to stay third week. . . . Night business is our problem." Vad mer, Walt's uppenbara fördom till fördel för “naturens djur”, som han kallade dem – och mot människorna i berättelsen – bäddade för problem med landets jägare, som sa att filmen var” en förolämpning mot amerikanska sportsmän”. Men kritiken var kortlivad och den finansiella förlusten under första premiären har den mer än vägt upp under de sju filmen har haft nypremiär.

3 Disney under 40-talet

3.1 Propaganda, strejk och död

Vad som bör minnas är att Disney under denna tid inte bara producerade långfilmer utan även, vid sidan om dessa, producerade inte mindre än 110 kortfilmer mellan 1937 och 1942. Det motsvarar ca 880 minuter film samt 1267200 bildrutor, eftersom man visar 24 bilder per sekund.

Efter succén med ”Snövit” bestämmer sig Walt och Roy för att flytta sina föräldrar från Oregon, där de bodde, ner till Kalifornien. Då de kunde spendera lite tid med sina barnbarn. De köper ett alldeles nytt hus åt Flora och Elias. De bor där ett tag innan det upptäcks att något verkar vara fel med gasledningarna i huset. Roy skickar dit en reparatör från studion som ska fixa det hela. Reparatören lagar den synbara skadan och går sin väg. Men en dag när Roys son, Roy Edward, ska hälsa på sin farmor står det en läkare utanför som meddelar honom att hans farmor har avlidit. Det var en läcka i en gasledning. Elias hann skynda sig ut, men inte Flora. För Roy och Walt är detta ett hårt bakslag. Deras mor har dött, i det hus de hade köpt åt henne. Sorgen över moderns död är något som jagar Roy och Walt för resten av deras liv. Walt hamnar i en depressiv svacka då hans rökande blir allvarligare, han kunde nu röka upp till 3 paket om dagen, och han gör sig ovän med Roy. Ville Roy träffa Walt fick han boka tid som alla andra, via Walts sekreterare. Dessutom så drar Herb Sorrel, en tecknare som förespråkade fackliga organisationer i Hollywood, ut många av Walts konkurrenter i strejk. Walt fruktade att detta skulle hända med hans studio, eftersom Roy informerat honom om att detta innebar högre löner och därav högre utgifter för hans anställda. Walt blir känd som en som motståndare mot fackliga organisationer. Det är på detta sätt hans rykte som antifacklig förespråkare och hans samarbete med maffian har sitt ursprung. På Disney studion under 40-talets första år beror din lön på hur mycket Walt och Roy trodde du var värd. Detta ledde till att animatörer som Walt tyckte mer om fick bättre betalt, eller personer som arbetat längre för Disney också fick mer betalt. En typisk lön kunde ligga på 15 dollar i veckan. Det var på grund av detta som Herb Sorrel drog ut många av Disneys animatörer i strejk under våren 1941. När Walt kom till jobbet den dan med sina två döttrar (Walt och Lilly hade adopterat en dotter, Sharon Mae 1937 för att risken för missfall var överhängande) skriker de strejkande namn åt honom och en av Walt absolut bästa animatörer, Art Babbit, ropade i megafon ”Där är han, mannen som tror på brödraskap för alla, utom för honom själv!” Men kunde också läsa skyltar där det stod ”Snövit och de 600 dvärgarna; ett geni mot 600 försökskaniner” och ”jag är hellre hund än svartfot (med en bild på Pluto).” Eftersom Walt, tidigare, har övervakat allt arbete på studion kände han att alla jobbade nära varandra, han brukade alltid kalla sina animatörer för ”My boys”. När de nu gick ut i strejk kände han det som ett stort svek och det gjorde honom mycket nedstämd. Han satt ofta inne på sitt kontor och mindes de dagar då hans tidigare filmer hade haft premiär.

Det slutade med att den amerikanska staten bad honom åka på en ”goodwill handshaking tour” till Sydamerika. Walt svarade att han inte gjorde sånt. Staten föreslog då att han skulle åka till Sydamerika och göra en film om de länderna. Under strejken kunde man nästan inte färdigställa några filmer alls. Därför var detta ett tillfälle Walt inte kunde missa. Han tog med sig animatörer till Sydamerika och började på ”The three caballeros”. Under tiden hade Roy och Gunther Lessing (företagets juridiskeman) fullt upp med att avsluta strejken. Strejken löstes fredligt i början av sommaren, precis innan Walt kom hem från sin resa. Men då möttes han av ett annat sorgligt meddelande. Hans far, Elias, hade dött. För Walt var detta en stor chock. Han kom aldrig igen att producera något som mellan 1937 och 1942, han hade inte samma entusiasm för det längre.

Den 7 december 1941 bombade Japanerna Pearl Harbour och dagen därpå stoppades Walt vid grindarna till sin studio. Han blev informerad om att militären skulle flytta in hos honom för att skydda den närliggande flygplansfabriken Lockhead. Walt hade inget val mer än att acceptera. Följande dag liknade studion mer än militärbas än en plats där man arbeta med film. Walt kände sig förargade över detta och klagade dagligen hos Roy. Varför drabbades just han av detta? Dessutom drabbades studion av ekonomiska problem. För att lösa dessa bestämde Walt och Roy (det tog nog ett tag innan Roy lyckades övertala Walt om detta) att man skulle producera ett antal propaganda filmer och sälja till staten. Det var så Disneys krig mot nazisterna började. En av de mest kända filmerna som studion sålde till staten är “Der Fuehrers face”. Den handlar om Kalle Anka som arbetar i en nazistisk vapenfabrik. Tillslut blir han galen och återvänder till sitt kära Amerika.

3.2 Den nya eran börjar långsamt

Efter det att militären hade flyttat ut ansåg Walt att staten försökte ta kontroll över hans studio. Men när han, 1942, tilldelades det prestigefyllda Irving Thalberg-priset lugnade Walt ner sig. Priset delades ut under Oscarsgalan av en av Hollywoods mäktigaste män, David O. Selznick. När Walt mottog priset kunde man se tårarna strömma nerför hans kinder.

“I… I… wan’t to thank all of you. This… is a sign… of… faith from the whole movie industry”
- Walt Disney

När andra världskriget är slut, tar det ett tag för Disney studion att ställa om sin produktion. Eftersom deras skuld till “Bank of America” nu stigit till ungefär 4,6 miljoner dollar ber Roy Walt att han ska skära ner på utgifterna och de anställda, men Walt vägrar. Han säger att han vill producera en ny långfilm. Men Roy vägrar: “Our economy is way to bad for that.” Vi har alldeles för dålig ekonomi för det.” En film som heter “Make mine music” släpps ut men lyckas bara dra in en liten vinst. Studion sliter istället med arbetet på “Sången från Södern” ( Song of the South) som består av 30% animerad film och 70% riktiga skådespelare. Sången “Zip-A-Dee-Doo-Dah” utnämns till bästa sång 1946 av “Academy of Motion Picture Arts & Sciences”. Dessvärre så drar filmen bara in en vinst på 200.000 dollar.

Walt undrar om han komme tvingas in på en annan bana snart eftersom den Europeiska marknaden fortfarande är borta, på grund av att länderna är sönderbombade. Under 1947 får Walt tanker på en ny sorts film. I vår tid, då vi kan se naturdokumentärer på Tv när vi vill, man kan säga att vi är ganska hemmastadda med idén att vildliv också kan fungera som underhållning. Men när Walt började skapa sina “True-life Adventures” serier – den första, “Seal Island”, släpptes 1948 – var idén minst sagt originell, man kan nästan säga att Walt uppfann den moderna dokumentärfilmen. “Han förvirrade sina anställda genom att be ett man-och-hustru filmlag (Elma och Al Milotte) att åka till Alaska och filma.” Alla var överraskade av det ändlösa filmmaterialet, ekimåer, skogar, och glaciärer som de sände in. Walt själv visste inte riktigt vad han skulle göra med all film. Men efter en tur till Alaska med Sharon bestämde han sig för att göra en film om sälar. John Hench minns, 'You never saw anything so dull in your life as these seals . . . seals scratching their sides and their fannies and sniffing and looking at each other. And all seals look alike anyway. . .. But he was delighted with it.” Än en gång hade Walt sett en möjlighet alla andra hade missat. Skapa en historia, lägg till musik, smart redigering och bra skrivet och nu har du en ny form av underhållning. Men Walts distrubibutörer, RKO, var tveksamma. Så efter att “Seal Island” vann en Oscar för bästa dokumentärfilm, är resten historia. Walt tog statyettn ner till brodern Roy “Här Roy, ta den här till RKO och slå dem i huvudet med den.” Undertiden gjordes dokumentärfilmerna på löpande band. Mellan 1948 och 1960, släpptes 13 stycken ut på biograferna. Åtta vann Oscars.När Walt valde att göra en långfilmsdokumentär, tvekade RKO igen. Men den här gången startade Walt och Roy ett eget produktionsbolag och de döpte den efter gatan som studion låg på, “Buena Visa Avenue”. Så nu hade bröderna grundat sitt eget distrubutionsbolag, “Buena Visa international”. Filmen kallades “Den levande öknen”. Även den vann en Oscar och tjänade in 5 miljoner dollar på en investering av 500.000 dollar. Dock fanns det några som klagade. Vissa trodde att Walt själv arrangerade så att djuren gick som han ville och att djuren egentligen torterades. Detta stämmer inte. Allt som visas på filmen är sådant som experter själva har varit ute och filmat åt Walt. Och Walt uppmuntrade detta flera gånger.

En anledning till att så många ryken om Walt uppstått är att var en man som värnade om sitt privatliv. Han spenderade alltid söndagarna med sina två döttrar. Ofta gick han då iväg till Griffith Park där de fick åka karusell. Ibland hände det också att Walt tog med dem på kringresande tivolin när sådana kom förbi. Han insåg då hur smutsiga och skitiga desa ställen var. Han började genast tänka på hur han kunde förbättra det. Han skulle skapa en egen park. Mickey Mouse park. Fast planerna lades på is när Roy påminde honom om skulden de måste betala.

4 Det nya Disney

4.1 Askungen

När “Askungen” släpps 1950, hade studion gjort lite bättre ifrån sig än vanligt. Men filmerna från 40-talet hade gått ganska dåligt. Så när Walt öste resurser över “Askungen” var det en del av en strategi som skulle ta Walt tillbaka till sin tidiga framgång – animerade långfilmer. Om “Askungen” hade misslyckats hade hela studion förmodligen gått med den. Det fanns inget kvar att riskera. Faktum är, enligt Christopher Finch, författare till boken “The Art of Walt Disney” (Den Fantasiske Walt Disney) och ett antal andra böcker, ”Disney insisted that all scenes involving human characters should be shot first in live-action to determine that they would work before the expensive business of animation was permitted to start. The animators did not like this way of working, feeling it detracted from their ability to create character” En av animatörerna klagade senare på att människorna i “Askungen” “hade väldigt otydliga fötter.” Ändå, enligt Finch, “they understood the necessity for this approach and in retrospect acknowledged that Disney had handled things with considerable subtlety”
Walt såg i “Askungen” en historia som kunde jämföras med “Snövit”. Med en anmärkningsvärd del av originalhistorien kvar, kunde han senare presentera en sympatisk hjältinna, minnesvärda karaktärer, en alltigenom oförglömlig fegudmoder och en trio av elaka skurkar som – trots sin mänskliga form – kan tävla med de flesta onda Disneyskurkar. Som John Grant skriver I sin bok “Encyclopedia of Walt Disney’s animated Characters,” Askungens vrickade styvmor “är ganska graciöst elak. . . . en intelligent skurk, isället för blott en djurisk best, och det gör henne så mycket läskigare.” Walt snålade inte med talang. Han satte många av sina bästa manusförfattare och animatörer på jobbet. Och han var personligen involverad i varje del av projektet. Han deltog på varje möte, kommenterade allt, från gudmoderns karaktär (“old enough to have wisdom”) till utseendet på vagnen som liknar en pumpa ( ” The wheels shouldn't be enough to hold the weight. We should feel that it's a fairy carriage.”). Arbetat betalade sig. ”Askungen” mottog ett antal Oscars, och under sin ursprungliga premiär blev den en av de mest lönsamma filmerna det året, över $4 miljoner.

4.2 Skattkammarön

Efter andra världskriget var Europa sönderbombat. Och Storbritanien ansåg att de inte hade råd med att Amerikanska bolag kom och tjänade pengar där och sedan tog ut dem ur landet. De bestämde att alla pengar som tjänades i Storbritanien måste vara kvar där, spenderas där. Och Disney filmer tjänade mycket pengar i England. Då bestämde Walt att han skulle spela in en film där.

I flera år hade Walt haft en idé på riktiga spelfilmer. Men hans distrubutör – som såg honom som en fundamental tecknadfigurskapare – gjorde det svårt för honom (bara en av många instanser av distrubutörer som gjorde Walt miserabel). Trotd att han rasade så insisterade de på att han la till animation till ”So dear to my heart” – hans första försöka att bryta sig loss från animationens gyllene handklovar. ”Skattkammarön” (Treasure Island), hade premiär 1950, var hans första spelfilm. Filmen var ett ideal; den hade en stark handling och intressante karaktärer – precis det som Walt hade sökt i sina animerade långfilmer. Walt älskade lättnaden med vilken riktiga skådespelare kunde sättas i arbete – till skillnad från animerade figurer. ”You give 'em the lines and they rehearse it a couple of times, and you've got it on film,” sa han till sina animatörer hemma i Kalifornien. Rollerna spelades mest av Brittiska skådespelare – ledda av ett brett porträtt av Long John Silver so spelades av Robert Newton. Ett undantag var en skådespelare som Walt hade upptäckt I Amerika – Bobby Driscoll, vars insatser matchade Newtons väldigt bra.

Walt var beredd på att spendera mycket pengar på sitt äventyr i spelfilmernas värld; “Skattkammarön” var planerad att kosta 1,8 miljoner dollar, en resonabel summa för en storfilm 1950. Men han la inte pengarna på dyra löner åt sina stjärnskådespelare. Istället, gick alla pengarna till själva filmen. Frodiga och rika scenerier förstärkte intrycket av filmen, precis som vackert återgivna landskap, gjorda av en ung artist vars namn är Peter Ellenshaw ” Don't forget, guys, we don't need to go on location, because Peter, here, he can paint an island.” Medan han filmade passade Walt på att ta med sin familj på deras första resa till Europa, under vilken hans båda döttrar kunde besöka inspelningsplatsen. Regissören, Ken Annakin, kommer ihåg; ”We realized that as soon as Walt rode on a camera crane, we were going to lose him.”

4.3 Stora satsningar för en stor framtid

Efter succén med ”Skattkammarön” producerar Walt en ny film, ”En världsomsegling under havet”, som blir lika framgångsrik som ”Skattkammarön”. Samtidigt har även en ny dokumentärfilm (se kapitel 3.2), ”The Living Desert” premiär. Eftersom RKO är väldigt tveksamma till filmen och Roy inte tror att RKO har rätt ”know-how” kunskap för att sälja filmen bryter sig Disney loss från RKO och grundar själva Buena Vista som i fortsättningen kom att producera alla Disneys filmer. ”The Living Desert” blir en enorm succé och drar in $4 miljoner. Vilket ger en vinst på $3.7 miljoner, Disney största vinstgivare dittills.

Året är nu 1953 och Walt firar 30 år i yrket. Ungefär samtidigt så börjar Walt ta upp sina gamla idéer om Mickey Mouse Park. Nu anser han att de har tillräckligt många succéer bakom sig. Nu ska de väl kunna börja planera. Han åkte runt till karnevaler, parker och olika tivolin för att fundera på hur de är uppbyggda och hur man kan göra det bättre. Han grunder samtidigt WED enterprises (WED är Walts initialer, Walter Elias Disney) som ska organisera projektet. Med sig har han Herb Ryman. De tillsammans ritar fram en skiss på en helg. Med den lyckas de övertala Roy om att detta är något som är värt att satsa på. Men Roy lyckas dock få Walt att förstå att detta inte kommer bli billigt. Medan Walt funderar ut en lösning på det ekonomiska problemet åker Roy till New York för att övertyga aktieägarna (Disney börsnoterades 1940) om att Disneyland är en genomförbar idé. När Roy kommer hem vet Walt precis vad han ska göra och han förklarar det för sin bror; ”Do you really think television will do it?” undrade Roy.

Andra filmproducenter ansåg att tv var ett hot mot deras egen framgång. Walt såg sakerna på ett annorlunda sätt. Hans första tv-show var “One hour in Wonderland” som sändes på juldagen 1950. Det var inte mer än en lång reklam för hans kommande film, ”Alice i underlandet”. Men den var en stor succé och bevisade för Walt att Tv kunde hjälpa honom att sälja sina filmer. Senare kom Tv även att hjälpa honom sälja ett av sina största projekt. Senare samma år så var han värd för ett liknande program och det dröjde inte länge förrän tv-programmet ”Disneyland” kunde sättas upp i tv-tablåerna. Det första avsnittet sändes på ABC i oktober 1954. Han var fortfarande tveksam till att han skulle vara programledare när serien började. Men slutligen så bestämde han sig för att det blev bäst så. ”I don't consider myself an actor or anything, but in trying to get hold of these things, I can introduce them, get them going. I'm myself, good or bad, I'm still myself; that will be the gimmick." Jippo eller inte, det fungerade verkligen. Walts bekväma närvaro drog tv-tittare varje vecka.
Succén med första programmet ledde till att ABC bad Walt att producera ännu en tv-serie. Då kom ”Mickey Mouse club”, som sändes första gången i oktober 1955. En stor anledning till dess framgång var Walts filosofi: "I won't play down to children, and I won't patronize them." Självklart var huvudtemat i hans program underhållning – miljontals barn såg fram emot de dagliga programmen. Men Walt hade andra användningsområden för showen också: "It is our intention to make these shows instructive and educational as well as entertaining," sa han. "They are planned to stimulate the minds of children." Strax efter det att "Mickey Mouse Club" började, tillkännagav Walt att “Zorro” skulle bli deras nästa serie. När 50-talet närmade sig sitt slut hade Walts förhållande med ABC blivit minst sagt dåligt. Under denna tid inställdes både "Mickey Moue Club" och "Zorro". Walt tog sina serier och flyttade till NBC – en flyttning som gav honom tillgång till färg när "Walt Disney's Wonderful World of Color" lades till under 1961-62. Walts mest populära tv-serie var utan tvekan ”Davy Crocket”, som låg 1 på listan över de mest sedda programmen i 13 veckor. Det såldes dessutom över 10 miljoner tvättbjörns mössor såldes. Detta borde väl ändå räcka för att få öppna Disneyland?

4.4 Walts dröm: Disneyland

Som jag nämnt tidigare så hade Walt väldigt tidigaplaner på sitt Disneyland. I början av 40-talet så tänkte han på sin “Mickey Mouse park” då han var med sina döttrar på olika kringresande nöjesfält. Medan han såg sina döttrar åka runt på karusellerna funderade han på om det inte fanns något bättre ställa för dem att bara på: ett ställe som skulle vara rent och säkert och som kunde underhålla båda barn och föräldrar. Typiska nöjesfält under 40-talet var inga trevliga ställen. De hade alltid samma åkturer, otrevliga lukter, skräp på gatorna och ett överflöd av män som pratade lite för högt efter en öl för mycket. Precis innan andra världskriget hade Walt funderat på att bygga en liten privat park tvärs över gatan från studion. Det skulle finnas olika sorters karuseller och statyer av hans mest populära figurer. Även om idén aldrig lämnade tankestadiet så grodde det in i Walts hjärna. Senare blev han övertygad om att hans idéer inte kunde byggas nära hans studio.
Han upptäckte, ifrågasatte och utvecklade sina planer. Han var också särskilt intresserad av det vackra Tivoli I Köpenhamn. Priserna där var överkomliga och allt var alldeles rent. Men när han pratade med Amerikanska tivoliägare, sa de att han var galen. Han ville ju ta inträde! Det skulle aldrig fungera. Walt ville inte ha ett pariserhjul. Det var ett måste enligt dem. Walt ville inte att man skulle servera alkohol. De sa att han skulle gå bankrutt. De hade förstås fel, allihopa. Walt anställde “Stanford Research Institute” för att hjälpa honom välja ut en lämplig plats för parken; tillslut slog de sig till ro i Anaheim, Californien.

När parken byggdes var Walt alltid närvarande. Attraktioner byggdes, borttagna och ändrades regelbundet. Modeller byggdes så att Walt kunde visualisera sig dem. "The first scheme you had Walt would completely tear apart," sa Marvin Davis, en Disneyland designer som gjorde 129 olika planer för entrevägen in i parken. "Eventually, you would come up with something better. He wanted to see every idea that you could possibly have before he settled on something. His instincts in this brand-new field were amazing. For example, he decided to keep the castle relatively small - only about 77 feet above the moat.” Skriver Disney arkivarien Dave Smith, "He recalled that the tyrants in Europe built huge, imposing castles in order to intimidate the peasants. Walt wanted his castle to be friendly, so it was built on a smaller scale." När Walt för första gången tänkte sig djungelkryssningen tänkte han sig riktiga djur. Det fungerade uppenbarligen inte. Eftersom djuren skulle behöva matas m.m. varje dag. Istället ersatte man dem med robotar.

När det var dags för öppningsdagen var det en mängd saker som inte färdigställts. För de människor som såg allt från tv-apparaten verkade allt gå bra. Men bakom scenerna gick allt lite mindre smidigare. Värmen den dagen gjorde så att asfalten smälte och alla kvinnor med högklackat sjönk ner. Falska biljetter såldes och parken var smockfull. Det fanns inte tillräckligt med papperskorgar. Attraktioner gick sönder. Men Walt var ovetande om alla problem eftersom han var med väldigt mycket på tv just då och dessutom höll sitt öppningstal:

"To all that come to this happy place: welcome. Disneyland is your land. Here age relives fond memories of the past, and here youth may savor the challenge and promise of the future. Disneyland is dedicated to the ideals, the dreams, and the hard facts that have created America... with hope that it will be a source of joy and inspiration to all the world.”

Disneyland – och Walt - hämtade sig snart från otrevligheterna vid öppningsdagen och det dröjde inte länge förren Disneyland hyllades som en stor succé. Och självklart ville Walt göra det bättre. Förre WED ordföranden minns när Walt sa: "A live picture, once you wrap it up and turn it over to Technicolor . . . it's gone. But Disneyland will never be finished. We can always make it better. The thing will get more beautiful each year. And as I find out what the public likes, I can change it." Innan 1955 var över lade man till “Dumbo Flying Elephants”, “20,000 Leagues Under the Sea” och “the Mike Fink Keel Boats”. Efter det lade man till saker allteftersom man kom på det. Disneyland är numera en av USA:s mest välbesökta turistattraktioner.

4.5 Mary Poppins

Nu började Walt närma sig 60 år och man skulle kunna tro att det är dags att sakta ner. Men Walt fortsatte med samma kreativa energi som tidigare. Fast man kunde märka lite tunnare hår på hjässan och en lite tjockare mage.

De följande åren fram till början av 1960-talet ägnades åt att förbättra Disneyland, starta fler tv-serier och producera en ny tecknad långfilm, ”Törnrosa”. Roy betalade också tillbaka lånet till Bank of America. Alla inkomster gick nu direkt till Walt Disney Productions. ”Törnrosa” fick inte Walt fulla uppmärksamhet eftersom han hade flera saker att tänka på. Bland annat hade han planer på att dra sig tillbaka från filmbranschen och lämna det till sina anställda medan han ägnade sig åt andra saker. Fast en sista film skulle han göra. För att kunna dra sig tillbaka med värdighet. Han funderade länge och väl på vilken historia han skulle välja. Det blev sedan sagan om “Mary Poppins”. Och jag kan nästan lova att om du frågar någon vilken deras favorit film under Walts livstid var, svarar nog många “Mary Poppins”. Den hade premiär bara 2 år före Walts död, och var ett sant mästervärk. Walt blev först intresserad av att göra en film av Mary Poppins under 1940-talet då hans döttrar läste P.L. Travers bok om den mystiska barnflickan. Han försökte få rättigheterna i åratal innan han slutligen fick dem och när han väl fick dem var hans förhållande med författaren allt annat än problemfritt. Det finns faktiskt inspelningar av deras möten då man kan höra Travers läxa upp Walt – i en ton som vanligtvis används mot uppstudsiga latinstuderande – om vad Mary skulle göra och inte göra. Men deras förhållande stod inte i vägen för slutprodukten.

Filmen tjänade $44 miljoner dollar under sin första visning, den vann även 5 Oscars. Den briljanta kombinationen av spelfilm och animation vann ett speciellt vetenskapligt pris.
Kombinationen av olika talanger var, med Marys egan ord “Practically perfect in every way." Låtskrivare Richard och Robert Sherman delade Walts vision av berättelsen och lunde översätta den till oförglömliga låtar. Julie Andrews, Dick van Dyke och en utsökt grupp birollsinnehavare lämnade lite plats för förbättring. Artist Peter Ellenshaw skapade ett realistiskt London. Regissör Robert Stevenson fick använda sin långa erfarenhet för att ge barnen i filmen direktiv. Och kanske viktigast av allt, även om Walt hade varit lite distraherad från sitt filmarbeta så kunde han nu åter fokusera sitt geni på en film. Ända från början tog han bort scener och la till nya, ändrade dialogen och begärde nya specialeffekter. Han hade kommentarer på nästan varje sida av manuset, ett exempel citeras ur boken “Den fantastiske Walt Disney”: "Played to camera. . . . They forget camera and play to each other. . . . Is this the only use of kitchen set . . . Use mechanical robins here. . . . Do we need Mary in this. . . . This is sad; use later. . . . Would Mary have a nanny? . . . Father should sing part of this. . . . " Ända till filmens färdigställande släppte han aldrig taget; han gjorde förbätringar ständigt – utan att tänka på vad detta gjorde för budgeten. Han litade på att hans bror skulle ta hand om sånt. Och Roy litade på att Walt visste vad han gjorde. När Julie Andrews tog emot sin Oscar för bästa kvinnliga skådespelare sa hon, "I know where to start. Mr. Disney gets the biggest thanks."

4.6 Framtiden runt hörnet

Samtidigt som Walt arbetade med Mary Poppins så hörde Walt talas om världsutställningen i New York 1964. han såg det som en möjlighet att pröva nya idéer. Med hjälp av bland annat Ford, General Electric och Coca Cola kunde Walt framställa några minnesvärda attraktioner. Walt hade tröttnat lite på animation efter över 40 år i branschen och tänkte att han skulle få illusionen av liv att verka ännu mer realistisk. Hans tekniker hade arbetat på en modell av Abraham Lincoln. När Robert Moses, som bestämde över utställningen, såg några exempel på Walts arbete ville han omedelbart ha med den på världsutställningen och Abraham hade 48 kroppsrörelser och 15 ansiktsrörelser. Walts övriga bidrag till utställningen var också framgångsrika. Det inkluderade General Electrics “Carousel of Progress”, en lättsam syn på historien om elektricitet i hemmen; Fords “Magic Skyway ride”, minnesvärd för sina dinosaurie scener. Samt ”It’s a small world” som sponsrades av Pepsi Cola – innehållandes den smittsamma låten “It’s a small world” (hör du den mer än 3 gånger blir du garanterat galen). Vid utställningens slut hade över 50 miljoner människor sett någon av Walt fyra bidrag. Walt med sig allt hem och placerade dem på Disneyland, inklusive de erfarenheter han fått. Nu hade Walt bestämt sig för sitt nästa projekt. Han hade länge funderat på den värld hans barnbarn växte upp i och tänkte nu se till att alla barn i världen kunde känna trygghet i det samhället de bodde i, hans vision av EPCOT (Experimental Prototype Community Of Tomorrow) var ett faktum.

EPCOT tog upp väldigt mycket av de sista åren av Walts liv. Det EPCOT som idag finns bär vissa likheter med det EPCOT som Walt tänkte sig. Walt tänkte sig EPCOT som en riktig stad, i vilken tiotusentals kunde bo och leva samt njuta av de senaste teknologiska under Amerika hade framställt. Walt hade spenderat årtionden med att ändra ansiktet på amerikansk underhållning, nu ville han ta sig an människors sätt att leva, med ändringar när det gällde renlighet, transport och utbildning. När det gällde Walt Disney World, tänkte Walt skapa en liknande plats där också. Men han räknade med att de män och kvinnor som utformat Disneyland också skulle klara av Walt Disney World. Hans tankar låg på sin stad. Hela projektet – “The Florida Project” som det ursprungligen kallades – skulle sannerligen kräva mycket mark. Så Walt började köpa tusentals kvadratkilometer mark sydväst om Orlando, Florida. Om invånarna hade vetat att Walt Disney skulle köpa mark där hade priserna skjutit i höjden. Så när han besökte platsen använde han ett falskt namn, Walter E. Davis (samma initialer).

När Walt äntligen var klar, hade han köpt 43 kvadratmil i Florida, dubbelt så stort som Manhattan och 150 gånger större än Diseyland – för ungefär $5 miljoner. I Kalifornien satte han upp ett speciellt rum där man skulle planera den nya staden. Under en familjeresa, bara några månader innan han dog, satt Walt tyst och läste om stadsplanering. ”He'd talk for hours about the houses and how the kids would go to school," återberättar Marvin Davis, som var en av de få som kände till dessa tidiga planer på staden. "He'd even talk for hours about garbage disposal. He was really engrossed in it." Efter det att Walt dog, 1966, var projektets framtid tveksamt. “When he died, we all said, 'There goes Disney World,'" säger Marvin Davis. Men storbror Roy insisterade på att företaget drev igenom Walts planer – han såg också till att det döptes om till Walt Disney World, för at hedra sin bror. Tyvärr så överlevde inte planerna på en framtidsstad. Utan Walt, saknade visionen sin visionär.

4.7 Förlusten av ett geni

1966 var Walt förmodligen världens mest kända person. I alla länder i världen kända någon till Kalle Anka eller Musse Pigg. Walts vision hade nått ut och rört vid alla. Ingen gick oberörd ut från en biograf där det visats en Disneyfilm. Ingen lämnar Disneyland utan att ha rörts av magin som omgärdar parken. Det var därför världen tog det med en sådan bestörtning när Walt Disney dog. Världsledare i alla länder hedrade Walt och i alla tidningar nämndes hans bortgång, alla nyheter på tv berättade något om kungen av fantasins bortgång. För Walt var onekligen kung av fantasin. Det fanns ingen som hade sprängt gränser som han.
Under sensommaren 1966 började Walts hälsa försämras, hans gamla poloskada blir värre och han får ofta stora smärtor i nacken och det vänstra benet, han har även smärtor i ansiktet som kräver dagliga behandlingar. När Roy säger att han vill pensionera sig så övertygar Walt honom om att stanna kvar ytterligare några år. Roy accepterar endast för Walts skull. Under denna tid dyker även ett mindre projekt på en sorts Disneyland uppe i Klippigabergen där man ska ägna sig åt skidåkning och andra vinteraktiviteter. Walt köper mark och förbereder för en presskonferens som ska sändas på tv, där han och guvernör Edmund G. Brown ska redogöra för hur de tänker planera byggandet av skidorten. ”It was an extremely stormy day”, berättar Art Linkletter, ”And I was supposed to replace some of the guys that didn’t show up, because of the bad weather. But Walt was unfazed by it. He said ‘We’ll just go straight head, and with any kind of luck, the weather will clear and we’ll get it on the air.’ “I would say that in five to ten minutes it stopped snowing, it began to lighten up, we went on the air and did a thirty minute broadcast, and five minutes after we where over it started to snow again. And I said Walt, you have a connection. But the said ’ No it’s just if you live right, things happen right.’”

I oktober mottar Walt American Forestry Association för ”enastående insatser i bevarandet av Amerikanska resurser.” Detta är det sista pris som Walt själv kan ta emot. Walt, nu i för mycket smärta för att kunna skjuta upp operationen med sin gamla poloskada uppsöker St. Joseph’s sjukhus (som låg mitt emot Disneystudion) för tester. Röntgen visar en klump i hans vänstra lunga. Läkarna säger att Walt omedelbart måste opereras. Några dager efter operationen lämnar Walt sjukhuset och deltar i planer på Cal Arts (ett samarbete mellan olika konstformer). Nästa operation ska äga rum om ett par dagar. Efter operationen säger läkarna till Lilly, Sharon och Diane att operationen gick bra man ett Walt har så långt framskriden lungcancer att det inte går att göra något. Han ger Walt mellan 2 månader och 2 år att leva. Lilly och hennes två döttrar är bedövade och vägrar acceptera nyheterna. När Walt vaknar efter operationen säger han till Lilly att han känner sig som en ny man. Samtidigt som Walt operares för sin cancer meddelar Roy sina anställda att alt behandlas för en gammal poloskada och snart kommer vara tillbaka, men det fanns värre rykten som cirkulerade. Efter 2 veckor på sjukhuset släpper man Walt, som omedelbart återvänder till arbetet. Han gör sällskap med sin personal i WED - byggnaden för att få reda på vad som planeras för framtiden. Han pratar om en ny åktur på Disneyland med Roger Broogie och sedan med Marc Davis, en man som varit anställd hos Disney sedan de tidiga filmerna. De går igenom några sketcher på en ny uppkommande film, ”Djungelboken”. De gör sedan sällskap med WED ingenjörerna som arbetar med planer på Mineral King (skidorten). Walt börjar känna sig lite trött och ber Marc att köra hon tillbaka till studion. Väl vid studion går Walt mot sin bil, vänder sig om och säger något han aldrig sagt förut: ”Goodbye Marc.”

Senare blir Walt för svag för att återvända till arbetat och läggs återigen in på St. Joseph’s sjukhus. När han ligger inlagd där får han ofta besök av olika anställda och släktingar. Walt fyller 65 år den 5 december men har för ont för att märka det. Ett liv av rökning har nu hunnit ikapp honom. Den 14 december är Lilly på besök och hon uppmuntras av den styrka Walt visar. Senare på kvällen kommer även Roy förbi och han och Walt pratar om EPCOT och Walt Disney World. Roy lämnar sjukhuset kl. 22 med tårar i ögonen. Walt beordrar senare att man skall höja ryggen på hans säng så att han kan se ut över sin ateljé. Roy hade bett alla anställda att lämna alla lamporna på. Och så, den 15 december, klockan 09.30, 1966 avlider Walt Disney av komplikationer till lungcancer. Under sitt liv fick han ta emot över 700 hederstitlar och utmärkelser. Bland dem finns, 31 stycken Oscars statyetter, fyra Emmy utmärkelser, Irving Thalberg-priset, presidentens Freedom medal och franska Hederslegionen.
Walt Disney är en legend: en folkhjälte under 1900-talet. Hans extrema popularitet baserades på idealen som hans namn representerar: fantasi, optimism, kreativitet och självskapad succé. Walt Disney gjorde mer för att röra vid miljoner människors hjärtan, själar och känslor än någon annan person någonsin. Genom sitt arbete gav han oss glädje och kunskap om universell kontakt mellan människor i olika nationer. Han tog oss närmare framtiden, medan han berättade om dåtiden, det är uppenbart att det aldrig kommer att finnas en till Walt Disney.

5 Epilog

Efter Walts död fortsatte Roy att styra företaget fram till 1971 då även han avled, 78 år gammal. Efter Roys död så pågick ett tag en maktkamp inom Disney. Som tillslut vanns av Roys son Roy E. Den 15 december 1997 – 31 år efter Walts dödsdag – får Walts änka, Lilly, en stroke och dör fridfullt dagen efter, 98 år gammal.

Alla Walts syskon har dött. Herbert dog innan honom, Raymond dog 99 år gammal 1989 och Walts syster Ruth dog 1996, 93 år gammal. Även Walts adopterde dotter, Sharon, har dött, 1993.

6 Anekdot om Walt

Walt Disney was an artist who created his own studio. His problem was that he wanted to exert too much control over every aspect of his empire. Charles Shows worked for many years with Disney as a writer-producer, and published a collection of anecdotes about the master of the Magic Kingdom, these among them.
"Since Walt Disney personally examined every foot of film produced at his studio, he was quite adept at spotting even the smallest mistakes.

One day a few of us studio staffers were arguing about how quick Walt's eye really was. One director, who had seen Walt spot mistakes that no one else could see, even contended that Walt could catch a mistake on a single frame of film as it was run full speed in the projection room.
Since a single frame of film is about one inch wide and runs at the rate of 24 frames per second, that means a single frame is on the screen only 1/24 second. Most of us found it hard to believe that anyone, including Walt Disney, could spot a mistake that was visible for only 1/24 second!
We finally decided that the best way to find out whether Walt could perform this incredible feat was to test him. Thus we had a film editor cut one tiny frame in a strip of film and in its place cut in another frame -a picture of a woman, stark naked.

When the time of the screening arrived, we all sat nervously quiet in the sweatbox watching Walt. He stared at the screen as the film was shown, not saying a word.
All of a sudden Walt yelled, "Hold it!" The film projector stopped. Walt raised his hand. "Back the film up a few feet." Then, "Hold it!" And sure enough, right there on the screen was the single frame of the nakedest woman ever seen.

Walt registered surprise. He asked what the hell a picture of a naked woman was doing in the middle of a Mickey Mouse cartoon. Since nobody could think of a more inventive answer, we just told Walt the truth -that we wanted to see if he could really spot a mistake on a single frame of running film.
Walt looked pleased. He had succeeded in catching the mistake and he was proud of his keen eye. So instead of firing all of us, Walt laughed off the incident by remarking, "If that gal had had any clothes on, I wouldn't have paid any attention to her."