Mer svärdfighter och mindre av hela havet stormar

Kapten Jack Sparrow ger sig ut på ytterligare ett äventyr efter ett par år av frånvaro. Detta äventyr tar sin början där den föregående filmen slutade med sin lilla cliffhanger; Jakten på ungdomens källa.

Det börjar väldigt intensivt efter ett par minuter av lugnare tempo med lite klassisk Jack Sparrow fars. En blandning av snabba skämt, både i tal och visuella som senare övergår i smidig, snabba och balansföraktande koreografi längs gamla Londons gator. Efter detta bjuds vi på en klassisk kapplöpning mellan tre parter som alla utger sig för att vara på jakt efter ungdomens källa.

I mångt och mycket känns det som att man har gått tillbaka till den första filmen med ett tätare manus och färre dyra stora actionscener. Detta är mycket till filmens fördel. Där de 2 föregående filmernas manus tunnades ut av gigantiska sjöslag som ofta drogs ut lite för mycket så rör sig denna i en lite mindre utstuderad miljö. Detta ger den sin klassiska matinékänsla den behöver och ska ha för att fungera och inte bana ut till en renodlad actionfilm. Mer av utstuderade, väl koreograferade svärdfighter och mindre av hela havet stormar. Filmen har på det stora hela ett väldigt högt tempo från början till slut och det är sällan det känns som att den stannar upp i onödan.

När det gäller allas våra kära Kapten Jack Sparrow så tycks han ha tonats ner lite som karaktär och det kan tyckas behövas då han under de senaste filmerna blivit för sprallig för att vara charmigt. Problemet är att utöver Jack så är karaktärsskaran inte särskilt färgstarka. Inte ens Geoffrey Rushs återkommande karaktär, Barbossa, har särskilt mycket liv i sig. Det är först mot slutet av filmen som hans karaktär blommar upp igen. Svartskägg ser mest bara ut att vara dramatisk, utan att egentligen riktigt vara det. Angelica, filmens kvinnliga hjältinna (borträknat från Sparrow själv), Känns inte riktigt så tuff som man egentligen skulle kunna önska att en piratdotter ska vara.

I främmande farvatten är en piratfilm som försöker gå tillbaka till sina rötter (Svarta Pärlans förbannelse) och gör det med stil men saknar färgstarka karaktärer.