Herkules

Allright, till att börja med ska jag säga att jag ser på Herkules med ganska nostalgiska ögon. Den var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var liten, och hypen inför biobesöket visste inga gränser. Förvisso var jag alltid otroligt peppad inför årets nya Disneyfilm (ja, för på den tiden var vi ju bortskämda med en bra Disneyfilm om året) men i fallet Herkules var det någonting extra. Jag minns det mycket väl; när jag och mina föräldrar fått nys om att årets film skulle handla om Herkules plockade vi fram Bonniers stora lexikon och slog upp just Herkules. Snabbt började jag intressera mig för de olika figurerna (som jag hade bild på tack vare en sån där remsa som jag fick i ett Disney-Herkules-Netlé-chokladägg) och för den grekiska mytologin i allmänhet. Diverse leksaker skaffades, marknadsföringen var i sann 90-talsanda stor och...ja, taggad var man.

Tack vare allt detta är Herkules en av mina starkaste bioupplevelser. Dessutom älskade jag filmen. Ska jag nu se på den lite mer kritiskt tycker jag likförbannat att den är ruskigt bra! En ganska intressant sak är den slappa stämningen som råder genom hela filmen. Med tanke på dess föregångare, den fantastiska men på sina ställen ganska tunga Lejonkungen, den snäppet "vuxnare" Pocahontas och den ärkedystra Ringaren i Notre Dame är det spännande att Disney släpper en actionkomedi som skiljer sig väldigt mycket från dessa. Herkules är helt klart en värdig uppföljare till Den Lilla Sjöjungfrun och Aladdin (det är alltså samma regissörer, Ron Clements och John Musker, som ligger bakom dessa filmer), stämningen i dessa tre är ganska kontinuerlig, där humorn får ta stor plats och faktiskt är mycket lyckad jämfört med diverse senare Disneyalster.

Herkules har flera starka punkter. En av dessa är karaktärerna. Den grekiska mytologin svämmar ju över av spännande gudar, hjältar och väsen och här har man blandat och givit lite som man själv tycker. Filmens handling följer ju inte originalberättelsen om Herkules alltför väl, men när det gäller just mytologi (som redan i sig är så överdriven, vidareberättad och kantstött) tycker jag inte det gör någonting. Det är liksom inte Romeo och Julia man ändrat på. Jag köper absolut detta. Hjälten i detta fallet, Herkules själv, är en ganska lyckad huvudperson tycker jag. Huvudkaraktärerna i Disneys filmer brukar ju i regel få stå i skuggan av diverse skurkar och side-kicks och så är fallet absolut här också. Inget vidare nytt här alltså, men klart godkänt. Övriga karaktärer som kärleksintresset Megara, hjältetränaren Philoctetes, Pegasus och de små demonerna Pain och Panic är, enligt mig, en av Disneys bästa uppsättning karaktärer någonsin. Tveklöst. Alla dessa får dock ta ett kliv tillbaka så fort Hades, skurken, är i bild. Han stjäl hela filmen i stil med Anden i Aladdin och är tveklöst en av de bästa skrukarna någonsin i en (Disney)film. Som man sa i filmens trailer när det begav sig; "Från skaparna av Aladdin och Den Lilla Sjöjungfrun kommer här ett gäng nya fantasifulla figurer" och de är helt klart värdiga en Disneyklassiker.

En annan positiv sak är skådespelarna, främst då de amerikanska. James Woods är briljant som Hades, och det är mycket tack vare honom filmen har den där lättsamma stämningen. Hades är förvisso ond men långt ifrån obehaglig i klass med Frollo eller Scar. Hades är en väldigt lyckad, komisk figur. Övriga skådespelare sköter sig också exemplariskt och filmens dialog flyter på ovanligt bra. Den svenska dubbningen är som alltid på 90-talet väldigt lyckad och även här är Hades, med röst av Dan Ekborg, bäst.

Herkules kanske starkaste kort är dock musiken. Även den skiljer sig ganska mycket från i tidigare Disneyfilmer eftersom man här siktat in sig mycket på gospel, R'n'B och jazz. Sångerna, framför allt de gospelinspirerade är helt och håller fantastiska och Zero to Hero-scenen är en av de bästa någonsin i en Disneyfilm. Här blandas den briljanta musiken med väldigt klyftig text och sköna referenser både till den grekiska mytologin och Disneys egen överdrivna marknadsföring. Sångerskorna håller dessutom världsklass. Herkules är en av Alan Menkens högtidsstunder enligt mig, och han får sällan den cred han förtjänar för den här filmen.

Jag tycker alltså detta är en av Disneys roligaste filmer, kanske den roligaste. Dock är det ibland svårt att skilja humorn från allvaret. Om Pocahontas och Ringaren i Notre Dame ibland hade lite svårt att få in humorn i allvaret har Herkules det motsatta problemet. Eftersom filmen är fylld av komedi och parodi är det ibland svårt att veta vad som är ironiskt och vad som är seriöst (den överdrivet storslagna repliken "I won't let you down, father!" tex). Nu spelar detta ingen som helst roll, jag köper både allvaret och humorn i Herkules men det känns rättvist att plocka fram någonting som kanske inte är perfekt avvägt. En annan sak som det nog råder delade meningar om är animationen. Med tanke på historien filmen berättar, och miljön den utspelar sig i (antikens Grekland) är den ganska perfekt. Karaktärerna ser i regel ut som vasmålningar och statyer, med mycket grova former och konturer. Miljöerna är snygga och jag tycker blandningen av 3D och 2D är bra. Samtidigt är filmen inte sådär "Disneyvacker" som tidigare filmer från 90-talet (med undantag för Pocahontas), främst sett till karaktärerna. Jämfört med framför allt Ringaren i Notre Dame är det här väldigt tydligt att det är en tecknad film man ser på, och vissa standardgrejer (ben som snurrar när en karaktär springer fort osv) förekommer både här och var. Jag gillar animationen men tappar inte hakan, så att säga.

Jag ser fortfarande Herkules som en av de bästa Disneyfilmerna någonsin. Det nostalgiska spelar förstås in men med en fantastisk uppsättning figurer och fullkomligt briljant musik kommer man långt. Lägg till en skön halvseriös historia, grymma röstskådespelare och diverse blinkningar och referenser till den verkliga grekiska myten och jag är helnöjd. Som sagt följer man inte originalberättelsen slaviskt, vilket är tur, för den är så brutal att den inte alls passat ihop med filmens animation, musik eller stämning över huvud taget. Nej, Disney har som vanligt stuvat om väldigt mycket och jag tycker det är helt befogat. Att denna komedi dessutom släpptes ett år efter Ringaren i Notre Dame visar vilken oerhörd bredd som fanns hos Disney under glansperioden på 90-talet och vi hoppas väl alla att man ska hitta tillbaka dit. Nu återstår det att se hur gänget bakom Herkules lyckats med The Princess and the Frog (premiär om två veckor!). Mycket talar för att den kan bli mycket, mycket bra.