Jag såg Alice i Underlandet senast för några veckor sedan, innan dess hade jag inte sett den sedan jag var typ fem. För det är något med den filmen som en femåring liksom stöter iväg eller bara tycker är konstigt eller för läskigt, jag känner att jag inte riktigt kunde uppskatta galenskapen då som jag gör nu. Nu tycker jag bara galenskapen är rätt så kul men då så var det någonting.
Nu så hänger jag med i att blommorna försöker få undan Alice i tron att det är ett ogräs, när jag var liten var det bara läskigt att blommorna som nyss varit så snälla och sjungit helt plötsligt börjar knuffas skrika och vara arga.
Samma sak med typ Hjärter Dam, som liksom spelar god en del av sin stund i filmen, man hänger inte med, scenen där de ska bränna upp huset som Alice sitter i är jättehemsk när man är liten.
Och det är nog just det att alla karaktärer är så pass galna så att de varken är onda eller goda som skrämde mig, för då var man uppfostrad med alla dessa sagor då en person antingen var elak eller snäll. Så den filmen kändes helt fel, jag minns att jag tyckte den var så läskig så jag vägrade att titta på den, sedan så har den glömts bort och nu så tog jag upp den ur källaren för ett par veckor sedan och ser den med nya ögon, den har blivit bättre, men mina gamla tankar sitter kvar och gör den på något sätt helt fel för mig.