Joe Jättegorillan

 

Att få följa stackars Joe genom alla hans problem och sorger är både sorgligt och rörande. När hela filmen börjar och både Jill och Joes mödrar blir dödade av tjuvskyttar kan jag knappt hålla tillbaka tårarna ibland. Det är ju så sorgligt när Jill som liten flicka ligger brevid sin döende mamma och sjunger och när man efter hand hör att Jills mammas röst dör bort och endast Jills är kvar skär det i hjärtat.

 

Men filmen har ju också en hel del humor, betten från den där spindeln är en av mina favoriter. Även "Joe - drop him!" är ganska roligt. 

 

Jill och Joe är verkligen söta vänner, ett litet leende smyger sig alltid fram när de leker kurragömma i början. Och Joe tror på fullt allvar att han inte syns för att han lägger handen för ögonen. Som ett litet barn. Med skillnanden att han är väldigt stor.

 

Jag har köpt filmen på vhs och där har man lagt in den dubbade versionen först och orginalet efteråt. Jag har sett båda två beroende på vart bandet är. Har inte orkat spola tillbaka osv. Men orginalet är ju väldigt mycket bättre. Fast jag kan inte minnas att den svenska dubbningen var en katastrof, men det är ju mycket möjligt, väldigt mycket möjligt.