Exempel: 

Superhjälparna: Pappa superhjälte arbetar hårt för att försörja sin nöjda hemmafrusuperhjälte, men kan inte finna sig plats i världen om han inte får slå sönder saker och härja runt manligt. Han klarar inte ens av att vara närvarande pappa utan äter sig fet i en manlighetsdepression. 

Hitta Nemo: Neurotisk omanlig pappa som skyddar sitt enda överlevande barn in absurdum. Måste kasta sig ut i det farliga öppna havet för att finna sin manlighet. Sonen, som trots allt har ett fysiskt handikapp, framstår som manlig och modig. 

Familjen Robinson: Sonen, som givetvis är geni, möter sin egen son och tillsammans kan de finna sin manlighet (sig själv som vuxen).

Råttatouille: Ensam manlig looser leker med enbart män (och ett kvinnligt alibi) i köket, Sin storhet finner han när han finner sin pappa (och därmed sig själv)

Upp: Ensam galen gamling möter misslyckad pojke som inte har någon riktig manlighetsförebild (pappa) tillsammans utmanar de andra galna gubbar och hundar. (Det kvinnliga alibit är nu en stum fågel)

Finns måååånga fler exempel, men en gemensam punkt för alla filmerna ovan är: Manlighetsfokusering och  Brad Bird (en man som gillar hemmafruar) 

Gör ni samma (feministiska) tolkning av filmerna som jag?