Jag trodde inte att man kunde misshandla Spider-Man mer än man gjorde i den fruktansvärda Ultimate Spider-Man (som inte ska blandas ihop med den underbara serietidningen med samma namn, och som den animerade serien inte har något gemensamt med), men här har man faktiskt lyckats. Utöver att Spider-Man's alter ego heter Peter Parker så finns det i sort sett inga likheter med originalserien.

Å andra sidan har man mer eller mindre kapitalt misslyckats med varandra live-action-version man har gett sig på också, så jag är inte direkt förvånad. Spider-Man: Homecoming är ett hån mot alla som läst serien sedan barnsben. Spider-Man är utstött därför att han är en science-geek och ett geni - inte för att han är en tönt bland andra nördar. Han värderar ansvar över allt annat, och han önskar mer än något annat att han aldrig fått sina spindelkrafter. Han har aldrig haft någon önskan om att gå med i the Avengers (förutom när han har varit i behov av pengar och trott att de betalar sina medlemmar bra), och han är definitivt inte Tony Starks bitch. Urk!

Nu är jag inte en serietidningsnörd, och har bara läst lite strö-nummer av Spidey under mina 30 år på jorden, utan är mer uppvuxen med den välgjorda tv-serien från 94 och actionfigurerna som hörde den till.   

Jag säger fortfarande att "Ultimate" är en värre serie en denna. När det kommer till live-action-filmerna så gillar jag Sam Raimis två första, även om de såklart har brister, men hjärtat är på rätta stället iallafall och den filmserien hade kunnat fortsätta en bra bit in på 10-talet om det inte vore för att någon idiot till producent stuckit ner fingrarna i kakburken och sabbat trean å det grövsta.

"Spider-Man The Animated Series" står efter ca 25 år fortfarande som den bästa adaptationen av alla.